Jag försöker komma ihåg att jag är stor

Det var Kajsa som skrev det. Det där om att jag är stor nu. Hon skrev det dagen efter min 30-årsfest, för att påminna mina föräldrar om att jag är stor nu och det står fortfarande kvar. På julafton frågade min mamma om jag är stor nu och jag svarade att det vet jag inte. Jag och min bror sov i våningssängen och vid frukosten surade jag.

Den vinnande personligheten vs den förlorande personligheten

"Men hon var kall invärtes och nervös. Först önskade hon intensivt att hon inte hade farit dit, sedan att hon skulle ha lättare att anpassa sig och den kritiska knuten inom henne lösas upp, så att hon kunde bli ett med denna vänskapliga, bullersamma skara."

Doris Lessing, Martha

Det var en helt vanlig konferens: en framtidsforskare sade samma saker som framtidsforskaren på den förra konferensen, en så kallad inspiratör sprang runt i korridorerna, någon sade att det var ju bra med fruktsallad för då behöver man inte skala och ha sig.

När dagen var slut var det dags för utvärdering. Vi skulle utvärdera föreläsarna. Det var han med den vinnande personligheten och hon med den fölorande personligheten. Hon kom från Skatteverket och var torr och inte det minsta rolig. Han var en skatteexpert och kunde konsten att göra torra saker roliga. Hon pratade torrt och sakligt. Han charmade publiken med sina skämt. Jag visste att han skulle få högsta betyg och att hon inte skulle få det. Så klart att den vinnande personligheten vinner.

På utvärderinsglappen gav jag den förlorande personligheten högre betyg än den vinnande. För Martha Quests skull. Någon gång måste jag och Martha Quest vinna.

2009 - livet utspelade sig på Facebook

engagerar mig i den politiska kampen genom att ligga i soffan med SCUM Manifesto. patriarkatet darrar. something has got to go. either your knickers or you. sprang på stranden och hittade en flaskpost. visade sig vara skriven av kevin costner och nu är vi ihop. känns så där. has attended health + safety training with gareth keenan. only the loot can make me happy. so happy. you're all i need in my life. i don't need no one. i don't need no one but you. members who completed this torrent also completed this: medicine men go wild. jag glömde koden. koden består av fyra nollor. det var det det och det var kul så länge det varade. hi maria, good choice. who said money can't buy you style? dagsverket: klippt av mig håret och hängt det över rödbetorna, kissat på spenaten, dödat ett rådjur. jag kom ihåg att le. de log tillbaka. det hela var mycket lyckat. maria j och manne b streamar lite porr. tittar på borrmaskinen, tittar på vinflaskan, kan inte bestämma mig. straffade två vinnande personligheter idag. de ska fan inte komma undan med sina skämt och glada humör. efter 3 timmar gifter sig äntligen husets härskarinna med snickar'n. efter tre timmar är jag äntligen nöjd och kan somna. jag gör en lista över sker som DRABBAT mig de senaste åren: blodförgiftning, borrelia, körtelfeber, loppbett. näst på tur: engelska sjukan, syfilis och böldpest. en helt vanlig söndag fattar jag ett viktigt beslut. för att livet är viktigt.

Tidigt en morgon

Kl 07:00 sitter vi på spinningcyklarna. Det är en man i 50-årsåldern som håller i passet och han gillar typisk gammal musik. The Beatles, Rolling Stones och The Beatles. Under hela passet gör han konstiga röresler med sin ena arm. Jag tänker att ingen gör sådana rörelse frivilligt. De är ryckiga och stelt slängiga. Jag tycker synd om honom och funderar på om han inte borde sagt till i början av passet att han lider av spasmer, eller att han lätt får kramp eller vad det nu kan vara som han lider av. Men så tänker jag att han kanske bara vill försöka vara normal och inte göra så stor grej av sitt handikapp.

Efter passet, på väg till jobbet, frågar Titti om jag inte tyckte att spinningledaren var störig som diggade på det där sättet med armen till musiken, till och med med båda armarna vid ett tillfälle. “Och såg du den där mannen bredvid mig som började spela luftgitarr?”, frågar hon.

Tydligen gjorde spinningledaren alla de där rörelserna helt frivilligt. Och mannen bredvid Titti ville inte vara sämre än ledaren.

Skägg, mustasch och jag vet inte vad

Det är tydligen viktigt att kalla saker vid sina rätta namn, så jag försöker.

Jag stod med en pincett framför spegeln och noppade bort det där håret som sitter mellan överläppen och näsan. Det var min mustasch som jag noppade bort. Jag stod med en pincett framför spegeln och noppade bort hår från undersidan av hakan. Det var mitt skägg som jag noppade bort. Mitt skägg kallar jag det för det är dess rätta namn. Det är svårare att säga skägg än mustasch.

Jag hade några sekunder över när jag väntade på att pastan skulle bli klar så jag ställde väckarklockan. Så att det skulle vara gjort. Jag har ingen aning om vad jag ska kalla det. Effektivitet kanske. Troligtvis något sjukare.

Ett försök till en sensation

Jag skickade artikeln till honom så att han skulle få läsa den innan den publicerades. Han svarade att de säger mötas, inte krockar, men att jag självklart fick välja vad jag ville skriva. Jag tänkte att det skulle bli bättre TV av en krock, men TV var tydligen inte aktuellt så jag sansade mig.

Det började ju faktiskt bli bråttom för länge sedan

När jag klev på tunnelbanan så satt hon redan där. Jag satte mig mittemot. Vi tittade på varandra ibland, fick ögonkontakt.

Hon var en ungdom, nästan ett barn. Om jag skulle ha sagt till henne att hon såg emo ut så skulle hon säkert ha blivit förbannad och tyckt att jag var en jävla vuxen typ som inte fattar någonting. Hon var klädd i svart, hennes hår var färgat svart och läpparna röda. Hon såg ut att hata livet och alla människor. Hon skrev något på en rulle frystejp och jag tänkte att ja ja, det är väl ett bandnamn och hon ska sätta den på sin väska.

När hon klev av tunnelbanan tittade jag mot sätet där hon hade suttit och vid fönstret satt en bit frystejp med texten "Lämna inte livet med sparade krafter". När hon skrev den där lappen lyssnade jag på återhållsam pianomusik och funderade på vilken sorts müsli jag skulle köpa och säkert också på hur många bananer jag skulle köpa. Jag tänker ofta på bananer. Särskilt efter träning.

Ungdomen hade genomskådat mig. Budskapet handlade om mig för det gör allt. Att lämna livet med sparade krafter handlar om mig.

Jag köpte fyra bananer. Jag köpte en müsli med fem sorters bär.

nåt slags sötnos

Jag var osäker på om den han talade med i telefon var en vuxen person, ett barn eller ett husdjur. Jag misstänker att det var en vuxen person, men jag hoppas att det var en liten gullig kattunge.

där allt det väsentliga sker

Det var som i "Mean girls", scenen där Lindsay Lohan kliver in på Halloweenfesten utklädd till en ful häxa, inte till något sexigt och avklätt som de andra tjejerna. Vi klev in på festen som Göran Greider och Göran Greider. De andra var sig själva med greiderska skjortor. Vi klev ut från festen med kvällens pris.

Bakgrunden till festen var ett nyinflyttat besök på IKEA och en skymt av Göran Greider. Det blev ett skämt och senare en fest. Värden skrev ett mejl till Göran Greider och berättade om festen. Han bad om en hälsning och det fick han. Så här lyder Göran Greider hälsning till festen:

"Ja, IKEA är alla mötens moder...
Och självklart skickar jag en hälsning till er spännande fest:
I namn av socialismen och mänsklighetens, liksom allt levandes slutliga befrielse hälsar jag er välkomna till Stockholm och framförallt till dess utkanter, där allt det väsentliga sker. /Göran G"

Jag drar i mitt fortfarande mycket yviga hår och ingenting väsentligt sker i min utkant, vad än Göran Greider säger.

Aller et retour

”Jag vill se det arkeologiska Kartagho”, sade han.

Han hade dåliga tänder och talade osammanhängande om Bob Marley och Polen. Han hade följt efter oss ända från Hammamets tågstation via Tunis och vidare till Kartagho. Framme i Kartagho frågade vi vad han ville, varför han följde efter oss. Han ville se det arkeologiska Kartagho, sade han och tittade på oss med stora pupiller. Vi promenerade uppför backen till det arkeologiska Kartagho, men vi såg inte till honom någon mer gång under vår resa.

Det var lågsäsong på turistorten och vi var nästan ensamma på hotellet. Det var vi, ett reumatikerpar och ett gäng som sysslade med import och export. Det var ingen kvällsunderhållning vid poolen, bara en tom scen som lovade att bjuda på show.

Vi åkte från världsarv till världsarv, upp i Atlasbergen till varma källor, till barska kvinnor som slängde lera på våra kroppar. Vi slängde oss själva ner i Medelhavet och i galna chaufförers händer.

Nu längtar jag efter att få slänga mig ner någon annanstans, med eller utan linnebyxor.

Några minuter av spänning på jobbet

Jag tittade på en man på kontoret på andra sidan gatan. Han såg ut att kunna vara snygg, men helt säker var jag inte.

När han gick bort från fönstret var allt som vanligt igen. Mannen från den svenska arbetsgivarorganisationen gick förbi mitt skrivbord några gånger.

På kontoret på andra sidan gatan såg jag sedan en man som inte var snygg; det är jag helt säker på att han inte var.

Mannen från den svenska arbetsgivarorganisationen gick förbi mitt skrivbord några gånger.

Nu packar jag ett par linnebyxor, ett par foträta skor, tabletter mot tillfällig diarré och tänker på den utlovade kvällsunderhållningen vid poolen.

En söndag i november tänker jag på något knöligt

I jorden hittade jag jordärtskockor. Det var ingen överraskning för det jag satt, det får jag skörda.

Jag är Simone de Beauvoir

Någon som kände Simone de Beauvoir sade till henne att inte komma för sent, för Simone de Beauvoir tyckte inte om när folk kom för sent till möten, så hon var där i tid och gick fram och tillbaka framför Simone de Beauvoirs hus i väntan på att klockan skulle bli fem. Klockan fem knackade hon på dörren. Simone de Beauvoir öppnade och konstaterade att hon var sen. Klockan på Simone de Beauvoirs vägg visade sju minuter över fem.

Hon är Claudine Monteil och hon sitter i en sal i ABF-huset på Sveavägen nästan 40 år senare och försäkrar att hon inte alls var sen. Simone de Beauvoirs klocka gick nämligen alltid sju minuter före alla andra klockor. Det var något som Paris feminister och intellektulla visste, alla förutom Claudine Monteil.

Härmed förklarar jag mig vara Simone de Beauvoir. Kom i tid för min klocka går alltid sju minuter före alla andra klockor.

Flykten till skogen

I en tygpåse lade jag en termos med kaffe, en flaska med vatten, en ostsmörgås, en banan och begav mig ut i skogen. Jag avvek från stigen och gick djupare in i skogen. Jag gick i perfekta trattkantarellsmarker: våt mossa, granskog, några björkar och lite blåbärsris, inte för mycket. Jag tänkte att jag inte skulle gå för långt in i skogen eftersom min vän med kartan och kompassen inte fanns vid min sida. Men så gick jag med krum rygg och blicken mot marken och när jag tittade upp visste jag inte längre vilket håll jag hade kommit ifrån. Jag hamnade på en höjd, där marken var torr och stenarna många, inte alls en plats för trattkantareller. Skogen var tyngd av löv och solsken, men för mig var den öde utan några svampar i sikte. När jag hittade stigen som leder hem blev jag besviken; den var ju inte alls vad jag letade efter.

Personen på bilden har inget med texten att göra

Här hängs jag ut som en lat person, som någon som saknar träningsdisciplin.

Semestergarderoben

Linne bör dam inte ha. Inte heller kort kjol. Svart antar jag är opraktiskt, eftersom det blir så varmt i solen. Nästan alla kläder som jag äger är svarta och de som inte är svarta är linnen eller alldeles för fina för utflykter till dammiga amfiteatrar och saltade ruiner.

Nu har jag börjat skapa en ny garderob, en semestergarderob med en ljus, ledig stil. Jag har börjat med att köpa ett par fula byxor. Ett par byxor med veck i ny stil. Formskuren linning. Dragkedja + hyskor på insidan. Veck fram som ger en slankare silhuett. 2 fickor med passpoal + 2 knäpptampar ton-i-ton med spänne bak. Beninnerlängd 65 cm, vidd nedtill 26 cm. Gråa, lagom ljusa.

Imorgon ska jag köpa en bomullsskojrta. Den är ful, i ledig stil och lagom ljus.

Hon ringer varje helg men ibland svarar jag inte

Jag säger att det är bra för det är det idag. Hon säger att det är bra med henne. Hon berättar att hon bäddar rent och sätter upp nya gardiner. Hon berättar om förra helgen, om bokmässan och ishockeyn. Jag får höra om barnafödslar, giftermål och utlandsresor. Ja, vad är det mer som har hänt, säger hon flera gånger och så kommer ytterligare något nytt om människor jag känner och om sådana som jag inte känner. Hon avslutar med en sorglig berättelse om tre systar och säger att man ska vara glad för att man ändå har det ganska bra och tänk på de fruktansvärda naturkatastroferna, tänk på de människorna. Men man vet ju aldrig, säger hon, när katastrofen kommer att drabba den egna familjen.

Ja, vad är det mer som har hänt? Jo, av den stora äppelskörden har jag gjort must, mos och pajer. Och så ska vi lägga ny matta i trappan. Den där som är så hal och som Peter ramlade ned för, trots den bruna mattan som nu ska bytas ut mot en svart.

Hon drar ut på samtalet och verkar vänta på att jag ska berätta något, men allt jag säger får hon dra ur mig. Jag berättar att ikväll ska jag träffa Malin, vi ska väl sätta oss på nån bar, och idag ska jag åka till Bauhaus och köpa fler väggfasta hyllor. Jag ska sätta upp dem på egen hand för allt klarar jag själv.

Jag säger att det är bra idag, men inget om igår eller någon annan dag.

Efter samtalet går jag ut för att köpa fler väggfasta hyllor. Jag åker ensam för att det är enklast så.

Något säger mig att jag är Eva-Lena

När jag satte mig ned vid skrivbordet upptäckte jag en post it-lapp i det vänstra, nedre hörnet av datorskärmen. På lappen stod det “Lena L. & Eva V.” Lappen var skriven av mig, men jag kunde inte dra mig till minnes vilka personerna var och varför jag behövde ta tag i dem det första jag gör en måndag. Efter en arbetsdag kan jag fortfarande inte komma ihåg det.

Lena L och Eva V, det blir Eva-Lena. Det är jag som är Eva-Lena. Lena L och Eva V får klara sig själva så tar jag tag i mig själv. Det är det första jag gör.

På ett helt vanligt danscentrum

"Är det här capoeiran är?"

"Nej, det här är bollywooddans."

Jag hade svårt att höra vad någon av dem sade på grund av trummorna på andra sidan väggen. Trummorna hörde troligtvis ihop med någon afrikansk dans.

Stilla, stel och skeptisk och så gör jag konstiga handrörelser

Jag gör saker som jag egentligen inte gör. Oscar hade köpt biljetter till stand up comedy-festivalen och jag följde med. Jag skrattade inte åt mannen som skämtade om lustiga saker som händer på thailandsresor. Jag skrattde åt kvinnorna som skämtade om utvecklingsstörda, dvärgar och män så det var i sin ordning. Jag skrattade även åt mannen från Nya Zeeland som skämtade om märkliga saker svenskar gör och det var ju inte alls i sin ordning. Några minuter var jag inte stilla, stel och skeptisk. Jag tillät mig att skratta åt saker som jag inte skrattar åt.

Nästa vecka kommer nästa utmaning. Jag fick ett mejl igår, där det stod:

"Hej och välkomna nästa tisdag på kurstarten i bollywooddans!

Klädsel: Bekväm gärna tight och kjol och vi dansar barfota.

Vi kommer gå igenom kursupplägg för hösten och bekanta oss med varandra samt även hinna med och dansa lite."

Jag kan inte tänka mig något jag skulle vilja göra mindre än att börja på en kurs i bollywooddans.

Nästa vecka ska jag börja på en kurs i bollywooddans.

Veckan efter det kanske jag skickar iväg ett felstavat mejl till hela avdelningen, eller när jag ändå håller på, till hela företaget.

Min kompetens vet inga gränser

Inte så långt från mig sitter det en man från en stor svensk arbetsgivarorganisation. Han går runt med en viktig min. Igår gick han med sin viktiga min till sina kompisar på forskningsavdelningen. Han hade problem med ett dokument, sade han, han visste inte hur man gjorde för att ändra radavstånd. Ingen på forskningsavdelningen kunde hjälpa honom.

Jag satt tyst på min plats och sade ingenting och ändrade radavstånd som om jag inte hade gjort något annat.

Nej, jag är inte Eva-Lena.

Någon gång kanske jag slutar att skriva om åldrandet, men troligtvis inte för från och med med nu blir det bara värre.

Jag stod på perrongen, på väg hem från träningen. På väg hem från ett fåfängt försök att skjuta upp åldrandet och döden. Eller vad är det Woody Allens karaktär säger i "Hannah and her sisters"? Hur som helst, det kom en kvinna fram till mig med en undrande blick. "Är det du som är Eva-Lena?", frågade hon. "Nej, det är jag inte", svarade jag och tänkte att jag är inte Eva-Lena som är 45 år och jobbar som handläggare på Försäkringskassan. Men mycket snart så är jag det.

Det blir tydligen bara värre från och med nu.

Ålderdomen och åldrandet

Bland saker jag tänker på: kvinnligt håravfall.
Bland saker jag borde tänka på: plastikkirurgi och botox.

Åh, vilket överraskningsparty!

Jag sade att jag tänkte göra grillspett till festen. Mamma blev tyst. Sedan presenterade hon sitt förslag och så blev det. Jag sade till mamma att jag tänkte göra jordgubstårta till festen. Mamma blev tyst. När jag kom tillbaka från Göteborg efter helgen hade mamma beställt en tårta från konditoriet. Det blev bättre så sade hon. Min irritation växte. Jag visste inte då att hon inte var den enda som i hemlighet tagit över min blygsamma tillställning och gjort den till en fantastisk fest. Jag minns inte så mycket men jag minns att jag hade roligt.

(filmat av Freddan)

Platt-tv:n

I 30-årspresent av mina föräldrar fick jag en platt-tv, en liten platt tv. Mamma tyckte att den skulle passa min lilla lägenhet. Mitt ensamhushåll, som hon kallar mitt boende.

Idag packade jag upp tv:n och upptäckte snart nackdelen med den platta formen: Tv:n duger inte till att stapla böcker på. Jag kan däremot stapla böcker under tv:n och det var jag tvungen att göra. Jag lade mig ned i soffan, kollade mot tv:n. Staplade några böcker. Lade mig ned igen, kollade mot tv:n. Staplade några böcker. Staplade några andra böcker, tills sikten mellan soffan och tv:n var fri.

Ikväll ska jag ligga i soffan och kolla på när Maggie Tulliver faller handlöst förälskad i sin bästa väninnas fästman. Inom räckhåll kommer det att finnas en chokladkaka och en påse Matadormix.

Medborgarboken: del 3

“Klok bosättning bör syfta till att ordna till att vardagstillvaron så bekväm och trivsam som möjligt. Man bör i första hand se till, att familjens dagliga krav tillgodoses och inte förrän i andra hand planera för vänner och bekanta, som kommer på besök. Det spelar mindre roll, om hemmet är färdigt på bröllopsdagen. Värre är om vi upptäcker efter ett halvt år, att skåpet är opraktiskt, att den dyra ljuskronan ger ett hårt och ogästvänligt sken i rummet. Familjen är inte färdig, när man gifter sig – lika lite kan bosättningen vara det."

"En sovplats för var och en är nödvändig. Det är givetvis en fördel att kunna disponera ett särsklit sovrum med goda sängar, som står färdigbäddade. /.../ Man bör studera de olika typer av bottnar, som finns på marknaden. En god sängbotten bör inte fjädra för mycket, eftersom man i allmänhet sover bättre på en relativt spänstigt fjädrande underlag, och den bör inte heller gnissla och knirka vid minsta påfrestning. /.../ Direkt förkastliga bottnar är trådnätabottnar (turistsängsbottnar) och klena, illa spända kedjebottnar eller vävbottnar, som genom sin stumhet ej är lämpliga annat än som tillfälliga bäddplatser."

"Dessa olika synpunkter på bordets praktiska utformning bör man noga göra klart för sig före bordsköpet. Likaså bör man duka upp ett bord med sitt glas och porslin för att se, hur stor plats det tar. Man brukar beräkna 55-60 cm armbågsrum per person och kommer följaktligen fram till en minimibordsyta på 120 x 85 för det rektangulära bordet och ca 1 m à 1,10 m som diameter för det runda bordet."

Göteborg i bild

Medborgarboken: del 2

Jag läser Medborgarboken i stugan, mina föräldrars sommarstuga. Jag skrattar och läser högt för mamma, pappa, min bror och hans flickvän. Det jag skrattar åt är avsnitt om hur hemmet bör möbleras, om hur hushållsekonomin bör planeras, om hur äktenskapet bör organiseras, om hur kärleken mellan man och kvinna bör se ut och hållas vid liv. Alla skrattar med.

Om giftermål:

”Och ändå borde man verkligen ta frågan om giftermål mycket på allvar. Det är det viktigaste beslutet i livet, beslutet om att leva tillsammans i alla sina dar, att få barn och uppfostra dem, att gemensamt bilda familj.”

Det är inget att skratta åt.

Vad var det mamma kallade oss i sitt tal, mig, Kajsa och Manne? Ensamstående kallade hon oss och sade att hon hoppades att vi snart skulle hitta män att leva ihop med. Att jag, Kajsa och Manne hittat varandra för länge sedan och kommer att älska varandra tills döden skiljer oss åt är inte tillräckligt.

”Blir man lätt irriterad av småsaker i samvaron och kommer i gräl med varann, då ska man bli misstänksam om hur ett äktenskap kan lyckas. Har man mycket olika smak, tycker den ena t.ex. om att läsa och studera och den andra om att jämt vara ute och i farten, då ska man också ta sig en extra funderare, innan man gifter sig.”

Det är inget att skratta åt.

“Särskilt måste man minnas, att det kan vara nödvändigt med medvetna ansträngningar, när det gäller att bli lycklig i det sexuella samlivet. Det är mycket vanligt, att när två ungdomar först börjar leva ihop, det inte ger den tillfredsställelse som man väntat. Ganska många kvinnor gör den erfarenheten, att det till en början inte har någon glädje av samlaget. Och ger det inte kvinnan någon tillfredsställelse kan det inte heller i längden bli bra för mannen. Är kvinna likgiltig eller ovillig, hämmar det honom också.”

Det är inget att skratta åt.

“Det fordras alltså, att man mycket noga tänker igenom, hur man vill ha det, och sedan nöjer sig med det sätt man valt.”

Jag tänker mycket noga igenom hur jag vill ha det. Jag tänker noga igenom fler val än det som jag förväntas välja.

Under rubriken “Viktiga händelser” fyller jag i många små, mycket viktiga saker.

Medborgarboken: del 1

Jag och mamma städade undan morfars saker eftersom de tog upp plats i festlokalen. Vi lade ner morfars böcker i lådor och ställde undan dem. Bland böckerna hittade jag Medborgarboken.

Medborgarboken gavs ut av Svenska landskommuners förbund med ekonomiskt stöd av Kooperativa förbundet, Svenska försäkringsföreningen och Svenska Sparbanksföreningen. Den skickades ut till alla svenska medborgare i samband med deras 21-årsdag, alltså när de blev myndiga. Syftet med boken var att uppmuntra ungdomar att ”gå in under samhällsansvaret, att göra sig skickade att handha förvaltning och ekonomi, att göra till sitt och för kommande släkten förkovra hela vårt stora rika kulturarv”.

Boken består av nio kapitel med titlar som ”Vårt demokratiska arv”, ”Medborgarna och folkrörelserna”, Förlovning och äktenskap” och ”Hembygd och hembygdsvård”.

Författarna undervisar läsaren i demokrati, historia och hushållskunskap. De skriver om hur livet bör levas och planeras.

Jag vet inte om min morfar har läst Medborgarboken. Jag vet dock att han har fyllt i uppgifter om sig själv på boken första sidor: föräldrar, far- och morföräldrar, hustru, barn och förtroendeuppdrag. Han har uppgett att han har gått in under samhällsansvaret genom styrelseuppdrag i Byggnadsarbetarförbundet och i Kinna Kommunfullmäktige.

Under rubriken ”Viktiga händelser” har han skrivit: ”Jag byggde vårat hus sommaren och hösten 1953. Vi flyttade in fredagen den 11 december.”

Därefter följer boken nio kapitel. Nu följer en serie inlägg om Medborgarboken.

På verandan

Mamma bläddrar i en tidning, pappa sitter med ett söndagskorsord och jag läser en roman.

Pappa säger att det låter som om regnet är på väg. Mamma säger något om vädret. Jag är tyst.

Nästa dag står pappa i hallen och ska gå ut för att kolla på regnet. Han tar på sig sitt nya regnställ som han är mycket nöjd med. Både snyggt och praktiskt. Lätt att bära med sig, men ändå tåligt. Med det är tydligen lite för snyggt för när han börjar gräva diket som ska leda bort vattnet från huset, byter han till det gamla regnstället, det med rörfirmans namn på. Jag har grävt ett dike, precis som när jag var barn, utbrister han glatt när han har grävt färdigt.

Jag ligger i soffan med romanen. När jag läst ut den frågar jag mamma om jag ska göra kaffe nu. Bara om klockan är elva, svarar hon. Klockan är två minuter över elva så jag tar några raska steg till köket och gör elvakaffe.

Eftersom det regnar äter vi inte sill och potatis till lunch. Mamma tycker inte att det passar att äta sill och potatis när det regnar.

Klockan tre dricker vi kaffe igen. Det gör vi i alla väder.

och så ett glas Southern comfort på det

Jag går ut själv på lunchen. Det är mycket som kan gå fel. Jag kan beställa fel, äta fel, folk kan se mig.

Allt händer. Jag är inte osynlig, jag lämnar fram fel antal rikskuponger, jag häller ut ett halvt glas vatten när jag skär kycklingen i små bitar. Inget av detta betyder något. Det är sånt som händer och betyder ingenting.

Jag köper en caesarsallad och sätter mig på uteserveringen på Hamngatan och tittar på folk. Nej, det gör jag inte. Det är min mamma som tittar på folk. Jag läser Stendahls “Rött och svart” medan jag äter.

Jag lyssnar på musik och drabbas nästan av Stendahls syndrom. Musiken låter mycket och jag kan känna allt.

Min läkare verkar inte vara särskilt intresserad av att friskförklara mig så nu gör jag det själv.

Ikväll ska jag fira med ett glas Southern comfort, möjligen två.

Typiska fel:

mögel, röta, uttorkning, tryckskador, ojämn mognadsgrad.

Mitt i sommaren, mitt i staden

Det är nästan tomt på våning fem. Några från forskningsvdelningen och så jag. Det är tyst. Jag lyssnar på radio och tittar på ett projektplaneringsdokument. Jag kan inte komma på något mer att lägga till. Inget mer att uppdatera. Allt som kan göras nu är gjort. Alllt står stilla nu.

Vid halv elva kommer jag att ta hissen ned till gymmet. Det kommer troligtvis att vara jag och muskelbyggaren där. Hon kommer att spela hårdrock på hög volym och jag kommer vara tvungen att lyssna på det.

På lunchen igår gick jag till sushistället på Vasagatan. Jag har tydligen blivit stammis där för mannen i kassan log stort när han fick syn på mig och frågade när jag skulle gå på semester. På torsdag svarade jag. Torsdag är min sista dag.

Helst vill jag egentligen le stort och inbjudande

Men det är ju inte så konstigt, du är ju så arg, sade min bror när jag berättade om något som en kille jag dejtade hade sagt till mig.

Jag är arg, ilsken, tjurig.

En kväll i Berlin gick jag hem tidigare till hotellet. När de andra kom dit fungerade inte låset. Nattpersonalen försökte öppna dörren. Han utropade gång på gång scheisse, men dörren öppnades inte. Till slut fick de knacka på dörren för att jag skulle vakna och öppna dörren inifrån. De andra gick rädda bort från dörren. Hukade och gömde sig. Min bror var den som skulle få möta mig, nyvaken och rasande. Jag var nyvaken men inte rasande.

I lördags kom två män, oberoende av varandra, fram till mig och frågade varför jag såg så arg ut. Jag minns inte vad jag svarade, men jag minns att båda samtalen slutade med att jag bad dem gå.

Jag ler inte, är inte för trevlig. Jag bjuder inte på något.

Dennis grillkorv original

De är till barnen tänkte jag när jag lade ned korvarna i korgen, men några barn har jag ju inte så jag antar att det är jag som ska äta dem.

Hej mamma, det är synd om mig, jag har klamydia!

Jag har ont i halsen och i öronen, sa jag till läkaren. Det trycker över bröstet också, sa jag, men tillade att det kanske beror på att jag är så gammal nu och inte klarar av värmen. Han svarade att jag har körtelfeber.

Tyngd av självömkan ringde jag till mamma och berättade att jag fått körtelfeber. Lite tröstad bröjade jag kolla runt på internet för att lära mig mer om min sjukdom. Jag lärde mig att det är ett sexuellt överförbart virus.

Nästa vecka hoppas jag att få ringa min mamma och berätta att jag har fått klamydia.

Nej tack, jag ska vara ensam hemma idag.

Jag borde kanske ringa någon. Ge mig ut på stan och bjuda någon på middag. Istället gör jag i ordning en marinad till kycklingen, lägger in kycklingen i kylskåpet och cyklar iväg till täppan.

En och en halv gång hinner jag lyssna på Peter Gabriels “Solsbury hill” och så är jag där. Jag lyfter nervöst på fiberdukarna, rädd för att den senaste veckans regn ska ha förstört mina odlingar. Men sockerärtorna har blivit högre, spenaten och rödbetorna har börjat växa, dillen är klar för skörd och det har blivit dags att kupa potatisen. Jag sätter igång med att rensa bort ogräset. Tistlar och maskrosor har brett ut sig och tar plats och näring. I mina trädgårdsland är bara grönsaker välkomna. Jag rensar, sätter mig ned för att dricka kaffe och äta min smörgås, slår gräset med lien, sår lite blomsterkrasse. Pratar med Manne och blir påmind om att det finns en värld någonstans utanför min täppa.

En och en halv gång hinner jag lyssna på Peter Gabriels “Solsbury hill” och så är jag hemma igen. In med rotfrukter i ungen, gör tzatziki, steker kyckling. Jag har inte bjudit någon på middag. Istället sätter jag mig i sängen och kollar på de sista avsnitten av “Battlestar Galactica” och äter min söndagsmiddag. Överväldigas framför sönderfallande rymdfarkoster, hoppingivande naturvyer och sentimentala ögonblick som får mitt hjärta att brista.

Jag tänker att jag borde umgås mer, att jag borde vilja umgås mer. Men middagen är möjligen en underlig sammansättning och äter jag den själv kan ingen ifrågasätta den.

Min lägenhet är min flykt.

Jag är frisk nu men troligtvis en aning störd.

I måndags tränade jag efter jobbet.

I måndags tränade jag efter jobbet. Jag tvättade, vattnade och kollade på några avsnitt. I tisdags tränade jag efter jobbet. Jag dammsög och torkade golvet. När jag gick och lade mig var jag mycket nöjd över att golvet var rent. I onsdags åkte jag till täppan och jag var nöjd när ogräset var bortrensat. Innan jag somnade kollade jag på ett avsnitt. I torsdags tränade jag efter jobbet. Jag dammade lite medan jag pratade i telefon. När jag gick och lade mig var nöjd över att pallen vid sängen var ren. I måndags tränade jag efter jobbet. Jag tvättade, vattnade och somnade framför ett avsnitt. I tisdags tränade jag efter jobbet. Jag lade en ansiktmask och var nöjd över att mitt ansikte var rent. I onsdags tränade jag efter jobbet. Jag gick till biblioteket och var nöjd over att den försenade boken blivit tillbakalämnad. Jag strök högen med kläder samtdigt som jag kollade på ett avsnitt. I torsdags cyklade jag till täppan och jag var nöjd när jag slagit bort maskrosorna med lien. I måndags tränade jag efter jobbet.

och sen så svimmade jag

Jag var fem år. Jag var hemma hos min bästa kompis som hade klämt fingret och hennes mamma berättade hur det hade gåt till. Jag fick veta att fingret hade kommit i kläm i dörren och att det hade börjat blöda. Jag svimmade över min bästa kompis pappas bruna cowboyboots. Efteråt fick jag pinnglass så jag var nöjd och glad.

Jag var nästan trettio år. Jag var på bio och såg “Antichrist.” Lars von Trier berättade om hur det står till med naturen, kvinnas natur och sexualitet och kvinnans galenskap och ondska. Jag tittade inte när hon klippte av sin klitoris, men jag såg blodet och jag visste vad som hade hänt. Jag mådde illa och lämnade biosalongen. I trappan svimmade jag och vaknade upp gråtandes ur en dröm om den onda naturen. Jag krälade över golvet till toaletten och jag tycker mig minnas att jag svimmade en gång till utanför toalettdörren.

Nu har jag två sår på handen som påminner mig om fallet.

Imorgon blir det ett till för då ska jag skära bort klitoris. Det är lika bra har jag lärt mig.

"man känner sig värdefull och vet att ens 'input ger output'och energin flödar"

När jag kom till jobbet idag låg det ett nyhetsbrev från Talarforum i inkorgen. Den här gången var det skrivet av Tina Thörner, rallykartläsare. Just nu kan en dag inte börja bättre än så.

"Vad är det som får oss att ”ticka” och känna oss värdefulla! Hur många kan det vara som skulle vilja ha ett ständigt flöde av passion och energi i livet? I det här nyhetsbrevet vill jag dela med mig några av ingredienserna från mitt recept som fungerar för att”skapa just detta” för mig!

Jag bestämde mig väldigt tidigt för att jag ska leva ett liv med kvalité i varje dag – vad som än händer. Om det sedan blir långt eller kort, ja det vet man ju inte. Och är man kartläsare i rally – ja då vet man aldrig om man kommer hem i samma skick som när man reste iväg. Det här är en mental process och inställningar man måste göra sig bekväm med.

Jag har gjort det och idag är jag en ”livsnjutare” och ser jordelivet som det som är ”här och nu” och som jag själv är ansvarig för till 100%.

Jag går upp varje morgon och ser världens unikaste underbaraste vackraste varelse som är just JAG, för det finns ingen mer som mig! Visst kan det vara skönt att veta? Den som lever och bor i Sverige (på minimiexistens) tillhör de 20 % som är RIKAST i världen och som jag ser det är vi sedan alla VINNARE – för vi har fått möjligheten att leva ett liv här på jorden – en del längre (kan bli runt 30 000 dygn) eller så får man bara en kort tid. VARJE dag har ett värde och det värdet bestämmer JAG själv utifrån just mina förutsättningar!

Under åren har jag haft hundar och de har kommit att bli mina förebilder – min inställning till allt och alla är att bemöta det som en frisk och omhändertagen vovve. Alltid glad och positiv i varje möte med vem det än må vara och att sedan kunna ge kravlös kärlek hela tiden utan att någonsin agera dömande! Men draghjälp har jag fått av att växta upp i Värmland och lärde mig tidigt att ”Stråla som sola i Karlstad”. För vad hjälper det att gå och hänga med huvudet? Har någon av er känt att det blivit bättre då?

För mig har det blivit ett mantra att skapa en nyfikenhet i allt som händer mig varje dag. Jag följer upp mitt FOKUS = vad är det jag har siktet inställt på – min TOLKNING av det som händer = vad betyder det här för mig?, och slutligen min RESPONS = hur agerar jag. När man blir medveten om de här bitarna och sedan tar ansvaret att kunna styra över dem – ja då är och blir man den bästa ”controllern” av sitt liv.

Många bedömer sig själv i jämförelse med andra – ska man det?? Inte vet jag – men det här har blivit en antagen verklighet runt om i hela världen – och det skapar driv… och som allt annat är det både positivt och negativt beroende på när man anammar det.

Vi skapar oss alla den verklighet som passar just vår syn på hur saker och ting ska vara. Det finns lika många verkligheter i världen som det finns människor – vems är då den enda rätta verkligheten? För mig är det ju ”min förståss”, men samtidigt förstår man utmaningen som finns för att skapa ”harmoni” bland människor, kulturer och religioner ivärlden.

Drivet för mig i vad jag än tar mig för är att skapa en ”passion” till det jag ska göra eller de utmaningar som dyker upp i min väg. Att göra det så positivt som jag bara kan. Jag säger ofta till mig själv – Jaha ja, det här är livet och vad kommer jag att lära mig av det här närjag klarat av det? Men innan det blir ett naturligt mönster i ens vardag krävs det TRÄNING och åter TRÄNING. För alla våra beteenden och verkligheter om vad som är OK eller inte är inlärda. För mig handlar hela livet om att ”lära och se om det fungerar för mig, annars får jag lära nytt eller helt enkelt lära om”.URSÄKTER är något som jag försöker slopa helt i mitt liv. Vad är det egentligen? För mig är det att skylta med att man inte TAR ANSVAR till100%.

Och vet ni vad? Skapar man sitt ”livs verktygslåda” där man tar fram verktyg efter verktyg vartefter livets utmaningar dyker upp, ja helt plötsligt känns livet lättare att leva, man njuter av det som sker här och nu, man känner sig värdefull och vet att ens ”input ger output”och energin flödar."

Jag försöker fortfarande göra saker som jag egentligen inte gör men jag kan fortfarande komma på otaliga anledningar att hata inspiratörer. Hennes förebild är hundar. Hon bemöter alla som en frisk och omhändertagen vovve.

Jag funderar på att gå och lyssna på henne.

De kristna fröpåsarna

På tunnelbanan satt jag och plockade med mina fröpåsar. Jag läste om hur jag bör gå tillväga för att uppnå bästa resultat. Sockerärtena och plocksallaten trivs bäst i mullrik jord, lärde jag mig. Jag vet att jorden på min täppa är lerig, men om den är mullrik vet jag inte. Jag funderade på hur tätt morötterna ska sås, om jag kan sätta jordärtkockor och potatis i samma land, om det är för kallt för persiljan.

Jag blev avbruten i mina tankar av kvinnan bredvid. Hon frågade om jag ville följa med på en alldeles särskild gudstjänst på söndag. Jag svarade att det vill jag inte och tänkte att nästa gång jag åker tunnelbana ska jag pilla med knivar och sprit, så att ingen vågar tilltala mig.

Min täppa

På hallgolvet ligger gräs från min täppa. Mina 100 kvadratmeter mark. Jag ska odla jordärtskockor, potatis, sallad, blommor, kryddor, squash. Rabarber och två små svarta vinbärsburkar finns redan. I sommar ska jag ligga vid mina svarta vinbärsbuskar och läsa och dricka kaffe.

Jag är mycket nöjd med att äntligen ha funnit en hobby. Jag ska gräva, gödsla, vattna, så och sätta. Min täppa.

Ett landskap med hinder

På en fönsterplats till vänster strax efter ingången sitter en kvinna som inte jobbar på min avdelning. Första dagen på det nya kontoret hälsade jag på henne. Det råkade bli så. Jag tror inte att jag log för jag brukar antingen hälsa eller le, inte både och. Nästa dag hälsade jag på henne igen. Annars kunde hon ju tro att mitt undvikande var något slags ställningstagande. Så fortsatte det sedan. Varje dag ett hej för hon satt alltid där jag kom till jobbet strax efter åtta.

Men så en dag hälsade jag inte. Jag tyckte mig nämligen ha sett en viss motvillighet i hennes uttryck när hon hälsade på mig. I två dagar hälsade jag inte på henne, men så den tredje dagen pratade vi vid kaffeautomaten, om kaffeautomaten antar jag, och det blev ju en anledning att hälsa på varandra igen. Jag inbillar mig att hon ser lite gladare ut nu, när hon hälsar på mig. Men jag andas ut när hon inte sitter på sin plats. Så mycket bättre att slippa hälsa. Hon sitter nästan alltid på sin plats när jag kommer till jobbet strax efter åtta.

När jag ska hämta min post måste jag gå förbi hela avdelningen för kommunikation, så jag går helst inte och hämtar min post. Många har jag träffat på möten och vid kaffeautomaten så jag antar att jag skulle kunna hälsa på dem. Jag gör det oftast inte för det skulle bli för många hälsningar per meter. Jag tittar ner eller så antingen hälsar eller ler jag. Ibland håller jag andan och hoppar och gör både och, med risk för att tappa både ansiktet och värdigheten.

Jag planerar en neurotisk sommar. Jag vill inte vara slö, slapp och likgiltig längre. Jag är kanske frisk nu. Jag kanske klarar av att hantera lite ångest. Jag är kanske en annan person nu än den jag var då.

I helgen oroade jag mig för att jag hade lagt upp bilder på mig själv på facebook, att jag hade glömt att lämna programmet till styrgruppen, att jag hade ställt krav på personer som jag inte vet om jag har rätt att kräva något av och något dumt jag sa när jag var full.

Möjligen oroar jag mig redan tillräckligt mycket. Allt ovan tyder på det.

Jag ska försöka klara mig nu.

Manne och jag

Just då hade vi det bra.

Inspiratören och tråkmånsen

Jag satt där och skrattade så jag nästan grät och grät nästan för att jag blev så rörd. Det var lite obekvämt, men jag kunde inte värja mig. Jag kom inte på en enda anledning att hata honom, den där inspiratören. Mig själv hatade jag en aning.

I publiken satt även den här mannen. Honom kan man också boka som talare och låta sig inspireras av. Han botar tydligen depression.

Stilla, stel och skeptisk

Jag gör saker som jag egentligen inte gör. Jag undersöker om jag är en tråkmåns eller inte. Mycket tyder på att jag är en tråkmåns.

I lördags tittade jag på en sång- och danskvinna som talade flera språk. Det var en föreställning som utgav sig för att vara rolig, men jag skrattade bara ett par gånger. Det var meningen att man skulle applådera efter varje låt och lustighet, men det gjorde inte jag. Nej, jag applåderar bara i slutet på föreställningen, sade jag. Kan ju inte hålla på och klappa hela tiden. Jag satt stilla och stel. Senare under kvällen hoppade en liten man upp ur en tårta och det såg ju onekligen lite lustigt ut. Jag rynkade på ögonbrynen och vände mig mot baren. Mannen började att sjunga.

Dagens planerade besök till stand up comedy-klubben blev skjutet på framtiden, men imorgon ska jag gå på ett frukostseminarium och lyssna på en inspiratör. Jag har hört att det är en fantastisk föreläsning. Inspirerande, troligtvis. Jag är säker på att jag kommer att komma på otaliga anledningar att hata honom. Jag kommer att sitta där stilla, stel och mycket skeptisk.

"standing watching, no one waving"

The Blue Nile - O Lolita

Spartips från en annan tid

Om man inte har råd med den äkta varan, så finns det knep att ta till.

"Den dyra pistagemandeln kan man faktiskt fuska med vid småbrödsbakning t ex. Färga hackad sötmandel grön med karamellfärg och det spar en hel del av hushållskassan.

"Passa på och köp ett kilo köttiga fläskben, när de är billiga. Stek dessa som revbensspjäll. Lägg i fyra plommon och en morot skuren i bitar. Red av såsen och bjud potatis eller endast grönsaker till, allt eftersom kalorijakten tillåter. Jättegott och billigt."

"Regnigt och tråkigt väder hela dagen"

Min morfar skrev dagbok under flera årtionden. Jag har lånat några av hans dagböcker och läser en historia om min morfar.

Ofta kände han sig ensam på kvällarna för mormor var på möte med LO-sektionen, med kyrkofullmäktige eller på kurs i fabriken. Mormor började arbeta i en gardinfabrik när barnen klarade sig själva och efter det engagerade hon sig i allt möjligt utanför hemmet. Men morfar satt kvar vid köksbordet. Han tyckte att mycket var strunt och skit och inbillning och var pliktskyldigt nöjd med allt som den moderna levnadsstandarden kunde erbjuda.

5 november 1989:

"sedan är arbetsdagen slut för min del, det är både på gott och ont, ibland på eftermiddagarna drabbas jag av melankoli och depressiva tankar."

14 juni 1987:

"i den eventuella själen är det inte heller någon ro ibland är jag rädd för vad som komma. Plågor. Kanske vettet försvinner man ser så mycket elände"

Morfar var snickare men när kroppen inte längre klarade av kalla och arbetsamma dagar på byggen, började han arbeta som vaktmästare för Marks bostäder. På rasterna spelade han kort med arbetskamraterna.

10 januari 1984:

"Ordnar med två garagelås, spela kort vinner 10 kr på stopp, byter en badkarsblandare på muraren, packar om kranar på vrågärdesgränd, slutar arbetet äter fläskkorv med Maj-Britt innan hon går till sitt arbete, sätter ett litet kok i källaren"

Han satte ofta ett litet kok i källaren. Lika ofta försökte mormor banta. Varje gång ett kort konstaterande. Hembränningsapparaten har gått i arv.

Efter flera hjärtinfarkter och magbesvär blev han halvt sjukpensionerad. Antagligen är de många operationerna en anledning till hans dystra tankar. Han tänkte på döden och på om han skulle få leva och se sina barnbarn växa upp.

Jag och min bror var ofta hos mormor och morfar. Peter satt stilla och läste. På semestern i Bulgarien åkte han radiobilar 20 gånger på en kväll och drack lika många flaskor läsk. Jag var ganska tjurig, men också en liten blomma. Så står det i dagböckerna. Jag minns att jag som liten satt i morfars knä och han kramade om mig hårt tills jag tappade andan och så gungade han mig och kallade mig för Maria-Pia Boëthius. Jag visste inte vem det var utan trodde att jag var Maria-Pia Påtärnljus.

19 juli 1987:

"Nu kom alla barnen rusande på en gång de stojar och bråkar så det går inte att skriva."

Som vanligt åkte vi till minneslunden

På tåget läste jag några av morfars dagböcker. 1988 skrev han ned en dikt i sin dagbok. Samma dikt finns i minneslunden där hans aska nu är begravd.

På god väg mot DÖDEN

Simone de Beauvoir dog till slut.

"Det finns ingen naturlig död: ingenting som händer en människa är någonsin naturligt, eftersom hennes närvaro sätter hela världen i fråga. Alla människor är dödliga, men för varje människa är döden en olyckshändelse och – även om den är väntad och motsedd med resignation– ett otillbörligt våld.”

Simone de Beauvoir, Avled stilla

En 30-årskris, kastade min bror i mitt ansikte, när jag sade att jag tänker på min kropp mer än vad jag någonsin gjort. Så är det nog. Jag tänker på kroppen och döden. Min kropp och min död.

På ett sätt, möjligen alla, ett framsteg.

Jag ska försöka att omsätta mitt begär till livet i handling.

Gränserna för min personliga utveckling

Jag bokade in ett helt onödigt möte förra veckan. Inte för att jag var tvungen utan för att jag kunde och för att jag inte kunde säga nej. För några veckor sedan bokade jag en lokal inför den kommande heldagen med parterna och nu ville bokningsbolaget kränga andra tjänster. Inga av dessa tjänster var av något som helst intresse men jag bjöd alltså ändå in en försäljare.

Idag ringde det från receptionen och jag gick ner och hämtade mitt besök. Hälsade, bjöd på kaffe, visade henne till mötesrummet. Hon visade att hon läst på om företaget. Pratade om omorganisering och den nya VD:n. Jag pratade om omorganisering och den nya VD:n.

Sedan pratade hon om sitt företag. Hon hade med sig en mapp som hon ställde på på bordet och bläddrade i. Den var särskilt designad för att kunna användas för små bordspresentationer. Hon pratade om hur hon och två andra kvinnor en gång startat företaget för tjugo år sedan. Hon pratade om hur de arbetade med andra företag. Hon pratade om den här världen vi lever i. Det är snabba puckar nuförtiden, sade hon. Ja, så är det, sade jag. Allt går mycket snabbt.

Den inte så snabba presentationen avslutades med den sista sidan i mappen. Det var en bild på företagets personal, samlade och leende. "Se här, här är vårt glada gäng! Engagemang är viktigt när man arbetar med service!" Ja, det är det sade jag och tackade för mötet.

Jag försökte att se intresserad ut under hela mötet. I alla fall trevlig. Jag var helt säker på att jag hade lyckats. Senare på dagen frågade en kollega vem den stackars försäljaren var som orsakade att jag såg så plågsamt uttråkad och ointresserad ut. Han tyckte synd om henne som såg så tillintetgjord ut.

Så var det med det. Antagligen är det lika bra att jag lägger ned alla försök att vara trevlig.

RÄTT och FEL

I en värld som är allt annat än perfekt är tydlighet mycket viktigt.

Coachen och jag: del 3

Jag tyckte mig höra att coachens företag gått i konkurs. Jag trodde att coacherna satt säkra i lågkonjunkturen eftersom varje arbetslös person ska få en coach som peppar till livsgglädje, självkänsla och anställning. Tydligen finns det fler coacher än arbetslösa i Sverige. Jag önskar coachen lycka till med att coacha sig själv till ett nytt jobb.

Stefan

"Humor är ett av Stefans viktigaste verktyg för att nå fram till deltagarna. Hans energifyllda framträdande skapar lust till förändring och utveckling. Med Stefans härliga entusiasm och suveräna pedagogik får deltagarna både inspiration och konkreta verktyg att direkt använda i arbetet."

"Stefan skapar: Motivation, lust, energi, medvetenhet, positiva attityder, framtidstro, aha-upplevelser, kommunikation, glädje, samarbete, interaktion, livsbalans, passion, kraft att våga och positiva resultat."

Ålderdomen kommer tidigt i år

Jag kom inte ihåg att han heter David Lynch. Jag kom inte ihåg något om Walter Benjamin. Jag kom inte ihåg någons efternamn. Jag kom inte på att det heter bollhav. Min tanke fastnade vid bollrum. Jag skulle dra till med ett skämt om Power point men kunde inte komma på att det är så det heter. Jag kom inte ihåg den svenska titeln på "The golden notebook". Heter den "Det femte elementet"? Nej, det gör den ju inte. Mina meningar är ofullständiga; jag kommer inte på det sista ordet.

Jag räknar upp tyska romantiker för att se om jag minns dem. Goethe, Schiller, Hoffman. Det går så där. Jag fortsätter med köksredskap. Durkslag, mjölsikt, soppslev, visp, mortel. Det går lite bättre.

Gårdagens ålderstecken var näshår som växer sig allt längre. Dagens, eller snarare månadens ålderstecken är tidigt utvecklad demens.

Varje tanke kan vara min sista. Det är så här det slutar.

Och sensmoralen är...

Några viktiga läxor jag lärt mig av "Mistral's daughter".

• Om en man beordrar dig att ta av dig kläderna, gör det men se till att ordna med ordentliga kontrakt och gåvobevis först.
• Starta eget företag.
• Ge dig aldrig i slang med konstnärer. De är ohederliga typer som tar sig vilka friheter som helst.
• En olycka händer så lätt. Uppdatera ditt testamente. Eller snarare, se till att din älskare gör det.
• Ditt hjärtas röst är mannens röst så följ honom.
• Samarbeta inte med nazister.
• Mannen din morsa låg med är ditt livs kärlek. Ligg med honom du också.
• Var inte för girig. Det är inte attraktivt.

Till min kära dotter, ifall jag hade någon. Jag ger dig Judith Krantz "Mistral's daughter".

"There are two many groups with 'the'"

Till Manne sade jag att jag ska ägna min dag i sjuksängen åt some soulsearching. Det har jag inte gjort. Istället har jag legat ned mycket stilla och lyssnat på radio, kollat på tv-serier, letat runt på diverse torrentsiter efter tv-serier skrivna av Barbara Taylor Bradford, Judith Krantz och Sidney Sheldon, samt kollat på mannen som samlar på alla låtar som någonsin gjorts i hela världen.

Zen Nano Plus

Jag skulle stoppa ned min trasiga mp3-spelare i fickan. Då tog han upp sin och visade mig och vi jämförde. Likadana med tejp på samma ställe. Som i en romantisk komedi och de vet och publiken vet att de kommer att bli ihop på slutet.

Så blev det ju inte och nu är min mp3-spelare trasig. Jag funder på att köpa en ny. En snygg och fräsch med skäggväxt.

Slö, slapp och likgiltig

På ett seminarium om utbrändhet. Marie Åsberg, professor i psykiatri, talade bland annat om kriterierna för att få diagnosen utmattningssyndrom. Utifrån en skala från 0-6 fick vi i publiken själva bedöma vår stressnivå.

Jag tjuvkikade på mina grannars lappar och såg mest tvåor och treor. Jag hade nästan bara nollor. Som högst kunde man få 60. Om man fick högre än 20, då skulle man se över sin livssituation, sade professorn.

Koncentrationsförmåga, kroppslig uttröttbarhet, uthållighet, återhämtning, sömn, överkänslighet för sinnesintryck, upplevelse av krav, känslomässigt engagemang. Nollor på alla frågor kring dessa saker. Perfekt, inga problem. På frågan gällande minne satte jag en etta för en gång sov jag faktiskt med öppen dörr och nyckeln i låset ända tills grannen kikade in och föriktigt frågade om det var någon hemma. På frågan som handlade om irritation och ilska borde jag nog ha satt högre än en etta. På seminariet var jag irriterad på kvinnan till höger. Hon tittade hela tiden på mig och och log och skrattade lite galet. Ibland tittade jag på henne och log lite galet tillbaka för att hon skulle bli nöjd någon gång men det blev hon aldrig.

Jag skämdes lite över mina nollor. Folk kunde ju tro att jag är helt sinnesslö. Slö, slapp och likgiltig som min pappa sade till mitt tonåriga jag som låg i soffan framför "The Ricki Lake Show" och åt ölkorvar.

Slö, slapp och likgiltig alltså. Möjligen har min bekvämlighet gått överstyr. Inget gott som inte för något ont med sig.

Kate Millet och jag

Till vänster i glasögon: Kate Millet. Resten: Feminister

Den 8:e mars för några år sedan ringde Manne för att gratulera mig på den internationella kvinnodagen och för att påminna mig om att elda under min vrede. I bakgrunden hörde jag slagorden från demonstrationståget. Själv stod jag framför spegeln och lade en ansiktsmask. Tidigare på dagen hade jag säkert vaxat min kropp len som en femårig flickas och stått framför spegeln och försökt komma på sätt att göra mina bröst större.

Idag har jag lagt en ansiktsmask, noppat min mustasch, övervägt tandblekning, köpt ett dyrt läppstift och beställt en BH i spets. En vacker urringning utlovas.

I natt drömde jag att var kompis med Kate Millet och hon gillade mig jättemycket. Det var förmodligen mitt dåliga, feministiska samvete som försökte trösta mig.

Jag firar den feministiska kampen stilla i soffan genom att ännu en gång läsa Valerie Solanas "SCUM Manifesto".

Sedan tittar jag på några avsnitt av "Mad men" och drömmer om Dan Draper och om män som vickar på hatten till avsked. Jag är så klart vaninningt vacker och alla stiliga män vill ha mig.

Nytänkande i kärva tider

Jag har spelat in en låt som nu är till salu. Den finns i ett exemplar och kan bara spelas en gång. På köpet får du mig, resten av ditt liv.

Love. Unattainable. Forbidden. Forever.

De träffas första gången när hon bara är en liten flicka och han är en vuxen man med prästkappa. Redan då kastar han lystna blickar på henne. Redan då vet hon att han är hennes enda kärlek. Father Ralph de Bricassart och Meggie Cleary.

Han lär henne allt han kan om livet. När hon får sin första menstruation tror hon att hon är döende, men han förklarar: "Precious, you're not dying, you're growing up." Han förbannar hennes vuxenblivande eftersom hennes mogna kropp utgör ett hot mot hans kyskhetslöfte. Hon är alltid den vackraste kvinnan i rummet, med sitt yviga hår och mörka, stora ögon. "Father" kallar hon honom och de kastar kåta blickar på varandra.

När hon förstår att han aldrig kommer att bli hennes, gifter hon sig istället med en fårklippare med en härligt muskulös torso. Maskulin, stark och svettig av kroppsarebte. Går runt på gården i all sin grova arbetarprakt. En protestant dessutom och allt som Father Ralph de Bricassart inte är. Han visar sig snart vara en riktig usling och hon lämar honom till slut.

Father Ralph de Bricassart försöker glömma Meggie genom att omge sig med den katolska kyrkans all prakt. När den kroppsliga kärleken och åtrån blir honom övermäktig kommer han till henne på paradisön, där hon befinner för att vila upp sig efter en svår förlossning. På en strand förenas äntligen deras kroppar. Han väljer ändå kyrkan och Gud framför kärleken till henne, men hon lever på sexminnet resten av sitt liv.

Till helgen vecka planerar jag en eller två nya bakfyllor. Då kanske jag ser den igen. Vem vet, det kanske inte blir bättre än så här.

Bajset i toalettstolen

Jag har blivit utsatt för en hämnd. Det är bajsfläckar i min toalett och bajset är inte mitt. Eftersom allt handlar om mig så måste det vara så att de finns där på grund av något som jag har gjort. Allt är ett resultat av mig och mina handlingar.

Jag tror inte att det är snickaren som var här idag för att laga min balkongdörr. Jag har pratat med honom flera gånger och han är jättetrevlig. Jag vill inte stämma in i medelklasskören som klagar på dåliga och dyra snickare. Snickaren som var här idag var jättebillig och han skulle aldrig lämna bajs efter sig.

Jag tror att det är någon av männen från tv-bolaget som var här idag för att byta antennuttaget. Jag tänker mig att de arbetar i par och någon av dem är skyldig. De lämnde bajs efter sig eftersom jag inte plockade bort bokhögarna från tv:n innan jag åkte till jobbet idag. Jag var så upptagen med att komma ihåg att lämna nyckeln i tublåset att jag glömde det. Som hämnd för att de fick plocka undan alla böcker själva, lämnade en av männen bajs efter sig i min toalett.

Jag vill inte ta bort bajset med toalettborsten, det är äckligt, så jag spolar lite då och då.

Mange

"Magnus Olsson som han egentligen heter, är Sveriges mest kände kappseglare och nu också talare. Han har en outtömlig energikälla att ösa ur, man blir smittad av hans glada sätt och man kan inte värja sig från att bli inspirerad!"

Smutsig, äcklig, slarvig och jag vet inte vad

Många saker jag har gjort de senaste åren har jag betraktat som undantag som bekräftar vem jag egentligen är. Jag är organiserad, ordningsam och fräsch. Sån är jag.

Jag är tydligen inte sån.

För mycket talar emot att jag är sån. Jag hittade matrester i min säng. Jag äter alltså middag i sängen, bara det. Jag trampade i en skål med vaniljvisp och slickade av vaniljvispen från min smutsiga socka. Jag bäddar tydligen med flera lager lakan för jag glömmer att lägga det gamla i tvätten. Jag undviker att kolla mitt saldo. Jag unviker att kolla upp när bokcirkeln ska träffas. Jag tror att det är snart och jag har 494 sidor kvar att läsa.

Jag undviker saker, jag gör äckliga saker, jag glömmer saker. Jag är helt enkelt inte den jag trodde att jag var.

Saker som jag med stor sannolikhet kommer att göra nästa vecka:

Köpa något på kredit.
Medvetet slänga en eller flera räkningar.
Gå ut och dricka öl på ljusan dag istället för att städa min lägenhet.
Somna med middagsmat i mun.

Har du aldrig befattat dig med mig? Då är det dig jag söker.

Nu letar jag efter dig som vill bli kontaktperson åt någon med en social funktionsnedsättning. Du blir en vän i vardagen och vi träffas lite då och då för att kanske fika på Djurgården, gå på teater eller äta ostar hemma i soffan.

Success

När jag började på lågstadiet kunde jag inte läsa och skriva. Att lära mig skriva var inte svårt, men att lära mig skriva fint var omöjligt. I en särskild bok övade jag på min skrivstil. Efter bara några dagar var boken full av trasiga sidor. Jag blev aldrig nöjd utan skrev och suddade ut, skrev nytt och suddade, suddade och suddade. Till slut tog min lärare ifrån mig suddgummit, men jag tog med mig ett nytt hemifrån och fortsatte att sudda. Jag blev aldrig nöjd med vad jag åstadkommit.

När jag många år senare läste på universitetet, utvecklade jag en handstil som var helt omöjlig att läsa för andra, ibland även för mig själv. Jag ville inte att någon skulle se vad jag antecknade för tänk om jag skrev ner fel saker och på fel sätt. Jag hängde över mitt anteckningsblock och skrev mer och mer otydligt för varje ångestladdad dag som gick.

I veckan ställde jag mig upp och presenterade mig själv. Det var inte så mycket jag behövde säga så jag sa inte så mycket. Jag var inte röd i ansiktet och jag darrade inte på rösten. Jag hade inte hjärtklappning när jag satte mig ner på stolen igen. Mina ord hördes i hela lokalen.

Man 1, 2 och 3

I en konferenslokal med representanter från en liten, svensk kommun. Jag sitter i en grupp om tre män och två kvinnor och lyssnar på deras samtal. Ämnet för timmen är jämställdhet, hur jämställdhetsarbetet ska bedrivas i kommunen.

Man 1:
Ska vi verkligen sitta en timme i veckan och prata om något som är så självklart? Det är ju självklart att alla är jämlika. Det har jag fått hemifrån. När jag var liten var det minsann jag som piskade mattor, inte mina systrar. Att alla är jämlika det vet ju alla, det sitter i ryggmärgen. Det fick jag lära mig när jag var liten. Men en gång såg jag en kvinnlig ambulansförare och hon orkade inte lyfta båren så kvinnor borde inte få bli ambulansförare. Jag bryr mig inte om vad folk har mellan benen, jag bryr mig bara om vad de har i huvudet. Det är klart att vi inte ska träffas och prata jämställhet, det vet ju alla redan att vi är jämställda. Om vi har en dagordning med tio punkter, så kommer jämställdhet som en elfte punkt. Så som skolan ser ut idag så är jämställdhet inte viktigt. Det tycker jag.

Man 2:
Jämställdhetsarbete behövs inte, utvecklingen går åt det hållet ändå. Så har det ju varit sedan 1950-talet.

Man 3, kommunchefen:
Men, då är det ju männsikor som drivit den utvecklingen framåt, annars skulle ju inget hänt.

Man 2:
Ja, det är ju det som är fel. Ända sedan 50-talet har vi blivit utsatta för en fasansfull propagandaapparat. Det finns vissa dogmer, som att alla män ska vara föräldralediga, varför ska de det, det gör väl var och en som den vill. Palme sa nån gång att fler män borde bli sjuksköterskor. Varför ska de det? Det finns ju inga argumnet bakom det och det hade inte Palme heller. Det är en fasansfull propagandamaskin och alla dessa dogmer. Det var bättre på 50-talet. Det tycker jag, det är min åsikt och den har jag rätt till. Den är rätt enligt mig och det är en fanansfull propagandaapparat som vi har blivit utsatta för.

Kvinnorna i gruppen säger inget. Till slut inflikar en av dem att hon inte håller med, men att de andra redan vet vad hon tycker, så hon anser sig inte behöva säga något. Så hon och den andra kvinnan sitter tysta och männen fortsätter att prata.

Hämtad från en död gammal get

Jag säger "Hur sa?" ibland. Ett tydligt ålderstecken eller så är jag bara gammaldags. I helgen har jag dammtorkat mina väggar (de såg för tråkiga ut). Jag ringde mamma och frågade varför hon inte har lärt mig att väggar måste rengöras ibland. Hon berättade att mormor gjorde det två gånger om året, men att hon själv slutade med det några år efter att hon flyttat hemifrån. Här står jag många år senare och gör som min mormor. Kanske både gammaldags och gammal nu.

Jag letar efter ålderstecken i mitt ansikte och hittar återigen linjerna som går mellan näsa och mun. Inget att göra så mycket åt.

Jag läser i Umberto Ecos Om fulhet att kvinnligt åldrande, under de flesta tider, har varit detsamma som kvinnlig fulhet. Inte något stort avslöjande. Men under några år i början av 1600-talet ansågs fula och gamla kvinnor tydligen vara rätt heta.

Utdrag från ett epigram från 1535, då allt var som nu:

Skrumpbröst, hängbröst

vissna bröst, bröst som

ger sur vätska och inte mjölk,

djävulen gjorde dig så fult:

bröst som liknar en tarm,

bröst som jag tror lånats

eller på något vis hämtats

från en död gammal get.

Jag började dagen med ett spinningpass, för att göra det bästa av situationen.

När jag kom hem fortsatte jag att rengöra väggarna, men ramlade, i min iver att göra allt skinande rent, ner från stolen. Gammal och ostadig. Jag funderar på att ringa hit en fixare som kan göra färdigt jobbet. Gärna en fixare från början av 1600-talet.

Oro

Idag gick det bra,
men det är ju ingen garanti för att det kommer att gå bra imorgon.

:(

Jag hade tänkt mig ett stilla uppror. Jag hade tänk att sitta här och bara inte göra göra det. Inte göra några smileys, varken glada eller ledsna. Men det verkar som om det är dags att slå knytnäven i bordet lite hårdare nu.

En gång gjorde jag en glad smiley i ett mejl. Jag dejtade en ynglig och jag antar att jag ville driva med honom och hans ungdom. Jag minns fortfarande förvåningen när smileyfiguren plötsligt snurrade ett halvt varv. Kommatecknet och parantesen förstod att de tillsammans var något speciellt. Tillsammans var de en glad och färgglad smiley. Jag blev antagligen lika förvånad som min mamma blev när jag visade henne T9-funktionen på mobilen. "Herregud, det är ju magi!", utbrast hon. Nästa gång jag träffade henne hade hon glömt allt och blev lika förvånad igen.

I helgen fick jag höra historien om den 50-årige mannen som inte bara gjorde slut via sms, utan som dessutom avslutade detta sms med frågan om de kanske kunde vara vänner i alla fall, följt av en glad smiley.

I veckan fick jag, via jobbet, en inbjudan till ett seminarium där en man från Arbetsmiljöverket skulle tala om en pågående utredning. I denna föreslår han att man, som ett incitament till företag att efterleva arbetsmiljölagen, ska dela ut smileys till arbetsplatser med god arbetsmiljö . Tydligen gör man så i Danmark.

I framtiden kanske jag får sitta på jobbet med glada smileys som stirrar galet på mig. Om jag har tur, vill säga.

Kroppsterror

Först så var det mannen på spinningcykeln. Mannen betedde sig som en hund. Som en våt hund som skakar av sig smuts och vatten. Så där satt jag med mannens svett på mig.

Sedan var det kvinnan i omklädningsrummet. Den nakna kvinnan som böjde sig fram.

Jag antar att jag inte borde inte ha några problem med nakna kvinnokroppar; jag är ju feminist. Det har jag inte heller, förutsatt att de är nakna på rätt plats och i rätt situation. I omkädningsrummet är alltför många kvinnor nakna helt i onödan. De sminkar sig nakna, står i toalettkön nakna, äter frukt nakna. Allt det här och mycket mer kan göras med kläderna på.

Så var det alltså kvinnan som böjde sig fram. Jag stod böjd och påklädd och rotade i min väska. Jag reste mig upp och min blick hamnade på hennes nakna bak. Böjd och allt möjligt. Detaljer utelämnas. Jag fick kväljningar och sprang ut.

Jag orkar inte mer. Det här är för mycket för mig.

Junior Boys

Från Junior Boys nya skiva "Begone dull care":

Junior boys - Dull to pause

Vett och etikett

Helst vill jag stänga dörren om mig. Gärna sätta upp en heltäckande gardin framför den ena kortsidans glasvägg.

Efter en dag förstår jag att det inte skulle vara ett accepterat beteende.

Så jag får sitta där, nöjd med mitt kontor men utstirrad.

Jag funderar på att sätta på radion senare i veckan. Kanske sätta mig i soffan utanför mitt kontor när jag ska läsa pappersdokument. Jag väntar troligtvis tills jag ser någon annan göra det.

Händerna på tangentbordet. Ögonen på skärmen. Se normal ut. Gör inget någon annan inte gör.

Göteborg i bild

Best days of our lives

Bob Dylan - som jag helst vill ha honom

Imorgon sätter jag mig på tåget till Göteborg och lyssnar på 90-talet.

Weekend players - Best days of our lives

Och, äntligen Kajsa: Bob Dylan theme time Radio hour.

"This is absolute rubbish, you idiot. Honestly, you are braindead."

Det var ett par år sedan jag lyssnade på "The Ricky Gervais Show", programmet där Ricky Gervais och Steve Merchant sitter i en radiostudio och mobbar sin före detta producent Karl Pilkington. Nu lyssnar jag på alla program igen och skrattar och skrattar och skrattar. Jag såg förmodligen ut som en idiot på stan idag.

Varje vecka berättar Karl något nytt om apor. Märkliga historier om apor som gör märkliga saker. Det handlar om apor som styr rymdfarkoster, apor som förför kvinnor, apor som är brandmän, byggjobbare och ögonläkare. Karl ifrågasätter inget. Att brandmännen, som vid utryckningen glömde de långa stegarna, hämtade en apa och en brandmanskostym till apan för att göra jobbet, istället för att hämta de rätta stegarna, tycker inte Karl är konstigt. Det skrivna ordet är enligt honom absolut sanning, vad som än står skrivet.

Första avsnittet, första säsongen