På verandan

Mamma bläddrar i en tidning, pappa sitter med ett söndagskorsord och jag läser en roman.

Pappa säger att det låter som om regnet är på väg. Mamma säger något om vädret. Jag är tyst.

Nästa dag står pappa i hallen och ska gå ut för att kolla på regnet. Han tar på sig sitt nya regnställ som han är mycket nöjd med. Både snyggt och praktiskt. Lätt att bära med sig, men ändå tåligt. Med det är tydligen lite för snyggt för när han börjar gräva diket som ska leda bort vattnet från huset, byter han till det gamla regnstället, det med rörfirmans namn på. Jag har grävt ett dike, precis som när jag var barn, utbrister han glatt när han har grävt färdigt.

Jag ligger i soffan med romanen. När jag läst ut den frågar jag mamma om jag ska göra kaffe nu. Bara om klockan är elva, svarar hon. Klockan är två minuter över elva så jag tar några raska steg till köket och gör elvakaffe.

Eftersom det regnar äter vi inte sill och potatis till lunch. Mamma tycker inte att det passar att äta sill och potatis när det regnar.

Klockan tre dricker vi kaffe igen. Det gör vi i alla väder.

och så ett glas Southern comfort på det

Jag går ut själv på lunchen. Det är mycket som kan gå fel. Jag kan beställa fel, äta fel, folk kan se mig.

Allt händer. Jag är inte osynlig, jag lämnar fram fel antal rikskuponger, jag häller ut ett halvt glas vatten när jag skär kycklingen i små bitar. Inget av detta betyder något. Det är sånt som händer och betyder ingenting.

Jag köper en caesarsallad och sätter mig på uteserveringen på Hamngatan och tittar på folk. Nej, det gör jag inte. Det är min mamma som tittar på folk. Jag läser Stendahls “Rött och svart” medan jag äter.

Jag lyssnar på musik och drabbas nästan av Stendahls syndrom. Musiken låter mycket och jag kan känna allt.

Min läkare verkar inte vara särskilt intresserad av att friskförklara mig så nu gör jag det själv.

Ikväll ska jag fira med ett glas Southern comfort, möjligen två.

Typiska fel:

mögel, röta, uttorkning, tryckskador, ojämn mognadsgrad.

Mitt i sommaren, mitt i staden

Det är nästan tomt på våning fem. Några från forskningsvdelningen och så jag. Det är tyst. Jag lyssnar på radio och tittar på ett projektplaneringsdokument. Jag kan inte komma på något mer att lägga till. Inget mer att uppdatera. Allt som kan göras nu är gjort. Alllt står stilla nu.

Vid halv elva kommer jag att ta hissen ned till gymmet. Det kommer troligtvis att vara jag och muskelbyggaren där. Hon kommer att spela hårdrock på hög volym och jag kommer vara tvungen att lyssna på det.

På lunchen igår gick jag till sushistället på Vasagatan. Jag har tydligen blivit stammis där för mannen i kassan log stort när han fick syn på mig och frågade när jag skulle gå på semester. På torsdag svarade jag. Torsdag är min sista dag.

Helst vill jag egentligen le stort och inbjudande

Men det är ju inte så konstigt, du är ju så arg, sade min bror när jag berättade om något som en kille jag dejtade hade sagt till mig.

Jag är arg, ilsken, tjurig.

En kväll i Berlin gick jag hem tidigare till hotellet. När de andra kom dit fungerade inte låset. Nattpersonalen försökte öppna dörren. Han utropade gång på gång scheisse, men dörren öppnades inte. Till slut fick de knacka på dörren för att jag skulle vakna och öppna dörren inifrån. De andra gick rädda bort från dörren. Hukade och gömde sig. Min bror var den som skulle få möta mig, nyvaken och rasande. Jag var nyvaken men inte rasande.

I lördags kom två män, oberoende av varandra, fram till mig och frågade varför jag såg så arg ut. Jag minns inte vad jag svarade, men jag minns att båda samtalen slutade med att jag bad dem gå.

Jag ler inte, är inte för trevlig. Jag bjuder inte på något.

Dennis grillkorv original

De är till barnen tänkte jag när jag lade ned korvarna i korgen, men några barn har jag ju inte så jag antar att det är jag som ska äta dem.