Men det är ju inte så konstigt, du är ju så arg, sade min bror när jag berättade om något som en kille jag dejtade hade sagt till mig.
Jag är arg, ilsken, tjurig.
En kväll i Berlin gick jag hem tidigare till hotellet. När de andra kom dit fungerade inte låset. Nattpersonalen försökte öppna dörren. Han utropade gång på gång scheisse, men dörren öppnades inte. Till slut fick de knacka på dörren för att jag skulle vakna och öppna dörren inifrån. De andra gick rädda bort från dörren. Hukade och gömde sig. Min bror var den som skulle få möta mig, nyvaken och rasande. Jag var nyvaken men inte rasande.
I lördags kom två män, oberoende av varandra, fram till mig och frågade varför jag såg så arg ut. Jag minns inte vad jag svarade, men jag minns att båda samtalen slutade med att jag bad dem gå.
Jag ler inte, är inte för trevlig. Jag bjuder inte på något.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du kanske inte ler jämt, men du skrattar åtminstone så mycket att axlarna hoppar.
Sant, och då ser jag ju inte det minsta arg ut.
du skrattar så man hör det till göteborg. Det är värt knutna nävar och sammanpressade tänder däremellan. Dessutom är folk som är oprovocerat glada bara sociala horor. Du vet det, jag vet det.
Jag vet. Och snart ska jag skratta i Göteborg, åh vad jag längtar!
Skicka en kommentar