Jag går ut själv på lunchen. Det är mycket som kan gå fel. Jag kan beställa fel, äta fel, folk kan se mig.
Allt händer. Jag är inte osynlig, jag lämnar fram fel antal rikskuponger, jag häller ut ett halvt glas vatten när jag skär kycklingen i små bitar. Inget av detta betyder något. Det är sånt som händer och betyder ingenting.
Jag köper en caesarsallad och sätter mig på uteserveringen på Hamngatan och tittar på folk. Nej, det gör jag inte. Det är min mamma som tittar på folk. Jag läser Stendahls “Rött och svart” medan jag äter.
Jag lyssnar på musik och drabbas nästan av Stendahls syndrom. Musiken låter mycket och jag kan känna allt.
Min läkare verkar inte vara särskilt intresserad av att friskförklara mig så nu gör jag det själv.
Ikväll ska jag fira med ett glas Southern comfort, möjligen två.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Eller jättemånga glas dagens. Jag tycker frisk är att ta i, men otippat livskraftig ser du onekligen ut just nu. Glad att du är hos mig kompis!
Ja, jättemånga glas dagens. Sedan ska jag kräkas och däcka efter det.
Skicka en kommentar