Best days of our lives

Bob Dylan - som jag helst vill ha honom

Imorgon sätter jag mig på tåget till Göteborg och lyssnar på 90-talet.

Weekend players - Best days of our lives

Och, äntligen Kajsa: Bob Dylan theme time Radio hour.

"This is absolute rubbish, you idiot. Honestly, you are braindead."

Det var ett par år sedan jag lyssnade på "The Ricky Gervais Show", programmet där Ricky Gervais och Steve Merchant sitter i en radiostudio och mobbar sin före detta producent Karl Pilkington. Nu lyssnar jag på alla program igen och skrattar och skrattar och skrattar. Jag såg förmodligen ut som en idiot på stan idag.

Varje vecka berättar Karl något nytt om apor. Märkliga historier om apor som gör märkliga saker. Det handlar om apor som styr rymdfarkoster, apor som förför kvinnor, apor som är brandmän, byggjobbare och ögonläkare. Karl ifrågasätter inget. Att brandmännen, som vid utryckningen glömde de långa stegarna, hämtade en apa och en brandmanskostym till apan för att göra jobbet, istället för att hämta de rätta stegarna, tycker inte Karl är konstigt. Det skrivna ordet är enligt honom absolut sanning, vad som än står skrivet.

Första avsnittet, första säsongen

Because wine, it's all about love

Så här kan en fredagkväll se ut.

Under dagen frågade gmail mig om jag behövde en psykolog, om jag ville komma hem säkert från krogen, om jag behövde vänner.

På kvällen så var det jag och Francesco Zonin. Eller snarare, ett par glas vin från hans gård i Toscana.

På natten vaknade jag och frös. Balkongdörren hade blåst upp och jag befann mig mitt i en kall storm.

Inte så goda grannar

Jag hälsar bara på de som bor i min trappuppgång.

Technogrannen hälsar jag surt på för honom hatar jag. De alternativa ungdomarna försöker jag hälsa på, men de är lite för alternativa för att vara normalt trevliga. Det unga paret med barn är jag trevlig mot, erbjuder min hjälp med barnvagnen och så, men de verkar inte vara så glada. Den kriminelle grannen, han som låste ute en prostituerad på balkongen, hälsar jag på, men han gillar troligtvis inte mig sedan jag väckte honom när jag knackade på fel dörr för att klaga på oljud. Kvinnan med ekolådan hälsar jag på. Jag hälsar på engelsmannen men det är nåt lurt med honom för en natt var det blod och poliser i hela trappuppgången och alla spår ledde till hans lägenhet. Hur som helst så ler han trevligt mot mig. Tanten på min våning vattnar mina blommor när jag är bortrest, så henne hälsar jag på, men det är lite jobbigt när hon trycker upp sitt ansikte mot mitt och pratar om döden och om hur hemskt livet är. Det trevliga paret på min våning hälsar jag på och det är lite pinsamt när tanten på pratar högt om stolen de ställt ut i trappuppgången. Hon gör en stor affär av att hon inte har några problem med den där stolen.

I tvättstugan hälsar jag på alla, i vilken trappuppgång de än bor i. Några meter utanför tvättstugan hälsar jag inte på någon. Någon måtta för hur trevlig jag är får det faktiskt vara.

Variationer på ett posttema

Flera gånger i månaden drömmer jag samma dröm.

Det är kallt, marken är isig, backarna är branta. Cykeln välter, posten ligger i oordning, reklamen är metertjock, allt blåser iväg. Gatorna är evighetslånga, portarna tar aldrig slut. Något slut på arbetsdagen finns inte.

Min tid som brevbärare har satt djupa spår. Varje dag var en plåga. Någon större lycka än den efter veckans sista port har jag inte upplevt.

Det var J som kliade sig konstant i skrevet. T som tyckte att all musik efter The Beatles bara var dåliga plagiat av just The Beatles. B vars resonemang var så dumma att det är tveksamt om han själv ens förstod dem. B som aldrig delade ut post på högsta våningen. M som somnade i trappuppgångar. H som kom full till jobbet. C som mordhotade G några gånger varje vecka. G vars fru ibland delade ut post för några hundringar när A och J inte orkade. G:s fru kom från Thailand, en i raden av fruar från Thailand, och kunde inte läsa. K som väste förolämpningar varje gång han gick förbi mig. P som låste nyckelskåpet när någon hade glömt att lämna tillbaka en cykelnyckel. Det gjorde det så klart omöjligt att lämna tillbaka någon nyckel alls. S som sågs smyga runt med sin kamera på Gullmarsplan om nätterna, klädd i arbetskläder. K som var 65 men som såg ut att ligga på sin dödsbädd. Han arbetade nästan dygnet runt för att köpa sitt barndomshem, men priset steg för varje år och hur mycket han än jobbade så räckte pengarna aldrig. N som aldrig sade ifrån, inte ens när G frågade om hon ville suga hans kuk till frukost. Och så C, chefen, som berättade för alla hur stora bröst den nya tjejen han precis anställt hade.

Mitt i allt detta: jag. Anställningen har upphört. Mardrömmarna gör det inte.

Övriga önskemål?

Flytt till annan avdelning:
Flyttdatum: 2009-02-02

Nya uppgifter flytt till annan avdelning:
Nytt kostnadsställe: 1860
Nytt rumsnummer: D 417
Behåll telefonnummer: Ja

Kontorsmaterial:
Skrivbord: Ja
Kontorsstol: Ja
Besöksstol: Ja
Hylla: Ja

It-utrustning:
Skärm: Ja
Pc: Ja
Tangentbord: Ja
Mus: Ja

Övriga önskemål:
Papperskorg

En papperskorg. Det kanske räcker så.

Varat och blivandet

"Jag väljer inte att vara, men jag är. En orimlighet som är ansvarig för sig själv, det är vad jag är."

Simone de Beauvoir, Andras blod

Det här är mitt liv. Det här är mitt liv nu. Hela mitt liv har jag ägnat åt att bli den jag är. Ibland tänker jag på vad jag kunde ha varit.

Det finns en berättelse från "The Moth" som handlar om just detta, om det liv vi inte valde. En man vid namn Tom Weiser berättar om en episod i sitt liv som ledde till att han sade upp sig från det jobb som han aldrig hade tänkt sig, köpte en folkvagnsbuss och åkte landet runt. Han fann ett thai chi-läger, en plats där han skulle lära sig att vara i nuet. En typiskt livskris med andra ord.

Under en tur till ett sådant läger fann han den han kunde ha varit, en fantasi om den personen, om han hade gjort andra livsval. Den här personen, "Alternate Ithaca Tom", var en framgånsrik professor med fru och barn. Han var allt det som han själv inte var. Han blev plötsligt nostalgisk över det liv som han inte hade levt. Det livet var lyckligt, fantastisk, underbart. Han började att jämföra sig, inte bara med "Alternate Ithaca Tom", utan med alla andra. Alla andra var lite bättre, lite lyckligare.

Till slut besökte han familjens spåman och berättade om sitt problem. Spåmannen berättade att jo, visst skulle du ha blivit framgångsrik som akademiker, men din fru skulle ha varit otrogen med din kollega och lämnat dig för honom, du skulle ha blivt förkrossad och börjat dricka omåttligt. Och sedan, "Alternate Ithaca Tom" börjar att tänka på de val han inte gjort och ser framför sig en annan Tom, en som är fri och åker på thai chi-läger.

Gräset är inte grönare på andra sidan. Herregud, det vet jag väl. Men valen är gjorda och gjort är gjort heter det ju. Det har tagit alldeles för lång tid att komma hit.

Jag försöker att vara både den jag är och den jag inte är. Forstätter att bli den jag kommer att vara imorgon.

Om min konstgjorda kropp

Bilden visar en riktig väg

Efter söndagsbrunchen tog vi en promenad på Kungsholmen, en ganska kort för det blåste kallt. När jag vaknade i måndags kändes det som om något i mina ben gått sönder. Jag funderade på om jag hade legat ned på ett konstigt sätt när kollade jag på "Return to Eden", om jag hade legat ned för mycket. Det tog en hel dag innnan jag kopplade värken till promenaden. Jag tränar fyra gånger i veckan, en kort promenad borde inte leda till en sådan fruktansvärd träningsvärk.

Men jag rör vanligtvis inte min kropp på något, eh, naturligt sätt. Jag tränar med hjälp av maskiner: biceps curl, roddmaskin, midjerotator, löpband, spinningcykel. Annars inga promenader, inga lyft, inga rörelser alls. Jag sitter stilla, färdas stilla. Tränar min kropp nästintill stillastående.

Min kropp känns inte längre som en riktigt kropp. Jag känner mig som E141 på en innehållsförteckning. Något artificiellt.

Jag kanske borde hitta någon att gå på söndagspromenad med ute i förortens skogar; det är så tråkigt att promera ensam. Eller så får jag börja lyssna på proggrock och flytta ut på landet. Det är tydligen populärt nuförtiden.

"When I leave here, I want to be a completely different person."

Man ser direkt att han inte är att lita på. Han är fåfäng, alldeles för nöjd med hur han ser ut, ska föreställa snygg. Hon är osäker, naiv, förblindad av hans brunbrända hy och blonda hår. Han bedrar henne med hennes bästa vän och på smekmånaden kastar de båda otrogna ner henne i gammelkrokodilens hungriga käftar.

En ensling hittar henne, nästintill död och med en vanställt ansikte. Han vårdar henne med aboriginsalvor. När hon är stark nog att åka därifrån ger han henne några värdefulla stenar som hon säljer. Pengarna använder hon till en extreme makeover. Under några månader bor hon på en klinik där en härligt skäggig doktor tar han om henne.

Därefter åker hon tillbaka till Sidney för att sätta hämndplanen i verket. Hon sminkar sig, köper moderiktiga kläder, stiger in på en modellagentur och säger: "I need an agnet, someone who can put me on the cover of Vouge in six months"." Åh, vilken hämnd! Vilket Ricki Lake moment: "You killed me becuase I was ugly, but look at me now, I"m on the cover of Vouge." Planen sträcker sig faktiskt lite längre än så här. Hon blir en framgångsrik modell som den före detta mannen förälskar sig i. De åker ut till huset där han en gång försökte döda henne och där ska hon skrämma upp honom för att sedan lämna över honom till polisen. Det går inte riktigt som hon har tänkt sig, men han får i alla fall ett straff till slut.

Den som först känner igen henne är aborigintjänaren. Så klart. De där infödingarna har ju ett sjätte sinne. Han går runt där, tyst, mörk och mystisk. Säger inget men vet allt. Hjälper henne med hämnden tillsammans med de andra tjänarna.

Den bästa mannen är så klart doktorn. Pygmalion som blir kär i sin skapelse. Men självklart älskar han henne mest för hennes inre skönhet, för den vackra människa hon är. Han är väldigt idog i sitt förförande. Han friar och säger att han älskar henne. Hon säger åt honom att gå därifrån och glömma henne. Hon måste först bli fri alla demoner, alla dessa demoner! En annan skulle ju springa därifrån fort som fan, men han forstätter att jaga henne. Till slut blir de förstås ihop. Barnen och hunden gillar honom också så det är ju jättefint allting.

Aaah, vilken fantastisk kulturhelg...

Bravo!

Mitt första operabesök var med klassen på gymnasiet. Vi såg "Figaros bröllop" och jag minns att den var rätt fjantig. Jag försökte nog att tycka om den eftersom opera är något man bör uppskatta.

Gårdagens operabesök var något helt annat. Jag såg Wagners "Valkyrian" och det var fantastiskt. När de åtta valkyriorna, iförda stiliga riddräkter, stod på rad och sjöng lyfte jag nästan ur stolen.

Jag fick lära mig hur man visar sin uppskattning på operan och det gjorde mig mycket nöjd. "Bravo!" ropar man tydligen om man gillar det. Nästa vecka ska jag tillbaka till Kungliga operan och se fortsättningen, "Siegfried". Då kanske jag vågar mig på att utbrista i ett bravo. Bravo!

Valkyrian - ett smakprov

Lady in red

När klockan var 15:45 tänkte jag att det var kört, att jobbet inte skulle bli mitt. Jag var helt säker på det. Men så ringde hon, avdelningchefen och sa ja tack och välkommen till oss.

Snart flyttar jag till andra sidan gatan. Jag tror att kaffet smakar ganska illa där och det finns inte kolsyrat vatten i kranarna som smakar av söt frukt, men å andra sidan väntar ett nytt, eget kontor på mig.

Jag fantiserar om tjänsteresor till svenska småstäder och kvällar på stadshotell. Jag ska vara kvinnan i baren. Kvinnan i rött i baren som slänger lite försiktigt med det långa, yviga håret. Jag ska hantera oliven i min drink med sensuella rörelser och diskret lägga mitt rumsnummer i den stilige mannens ficka.

Det ska jag göra. Typiskt mig att vara en sådan förförerska.

Carl Palmers trumset

Det bästa i dokumentären "Prog Rock Britannia" var troligtvis Carl Palmers trumset. Se, så stort det är och hur det strålar om det.

Our friends in the north

Tapeterna är bruna och luften är grå. Väggarna är mögliga och allt faller isär. Inte så mycket är muntert i "Our friends in the north", i alla fall inte i seriens första avsnitt. En blir kriminell, den andra tvingas in i hemmet, den trejde blir en misslyckad politisk aktivist och den fjärde förtjänar alla misslyckanden som blir hans. Allt utspelar sig under några decennier, med början på 1960-talet, i Newcastle och London. Frisyrerna blir fulare för varje år som går men Christopher Ecclestons näsa är lika stilig vilket året än är.

Nu ska jag lägga mig och kolla på ett avsnitt. Möjligen även fundera på andra sätt att leva mitt liv.

Brothers in arms

Med det sista avsnittet av "Vita huset" försvann meningen med livet. Så känns det. Jag började titta på serien "Our friends in the north" igår, men den fula, smutsiga, fattiga miljön i 1960-talets Newcastle fick mig bara att längta efter de skinande korridorerna i "Vita huset". Jag har en mapp som heter "Best of The West Wing". Den öppnade jag idag och då kändes allt lite bättre.

Det bästa avsnittet är andra säsongens sista.

Dire Straits "Brothers in arms" börjar att spelas samtidigt som President Bartlet reser sig från stolen och går ut i den hårda blåsten. Han är plågad av sin sjukdom, av minnen från sin barndom, av Mrs Landinghams plötsliga död. Han kommer precis från hennes begravning. I kyrkan stod han och förbannade Gud. Nu är det är en tropisk storm utomhus. Håret och slipsen blåser i oreda. Regnet piskar. Charles kommer ut för att ge honom en regnrock, men han vill inte ha något skydd. Han ska ta sig igenom den här stormen som en riktig man.

Sedan mot presskonferensen. Kostymklädda män i en korridor. Alla vid presidentens sida. Bilder av svarta, blänkade skor. Brothers i arms.

Så får han frågan som alla förväntar sig att han ska svara nej på: "Mr President, can you tell us right now if you will be seeking a second term?". Då sticker han ned händerna i fickorna, vänder sig bort och ler. Som han alltid gör när han har bestämt sig för något. "Watch this", säger Leo McGarry och jag vill inte göra något annat, någonsin.

Jag ser det om och om igen. President Bartlet och Dire straits. Brothers in arms.

Det här hände

Jag cyklade hem och ringde till Komvux, bad om att få läsa ettan där istället för att flytta hem till Larsgatan och gå ettan på Parkskolan med alla barn. Komvux visade ingen som helst förståelse för min sitaution. Jag blev tungen, inte bara att läsa ettan på lågstadiet, utan även att läsa trean på gymnasiet som jag tydligen också hade missat.

Mardrömmen kom tillbaka under julen. Fortsättningen var värre än första delen. Det här hände.

Jag gick över skolgården, på väg till mitt gamla klassrum, nu fyllt med en ny grupp sjuåringar. Det var min nya klass. Jag var tillbaka på samma plats där allting började. Jag var klädd i en kort kjol och, som det skulle visa sig, inga trosor. Mitt på skolgården kissade jag, bara lite, jag hoppades att ingen skulle märka det. Min nya klass satt dock som klistrad vid fönstren och såg allt. Skrattade och skrek.

Jag gick in i byggnaden med enda tanken att jag skulle ta mig ut därifrån så snabbt som möjligt. Jag hamnade i ett rum med skolans rektor och en grupp lärare. De tittade föraktfullt på mig, vägrade att lyssna på mina argument. Jag skrek att jag redan kan det här, jag har till och med en magisterexamen. Jag tror att jag bar runt på mina universitetsuppsatser i en plastpåse. Se här vad jag har presterat, duger det inte? Nej, det gjorde det inte.

Till slut gick jag därifrån, tänkte att nu skiter jag i dem och det här, men anade att beslutet skulle leda till att allting skulle gå åt helvete.

Jag vaknade upp, fortfarande utan bekräftelse.

2009

Det nya året började med ett fall. Jag i en svår ångestpose.