Rekreation

Jag packar om väskan inför resa till Lysekil. En helg med bastubad och friska havsvindar.

Samtidigt:

Arthur Russell - Habit of you

Halta, lytta, lea och tannalösa

Färjan alltså. Jag vet inte var jag ska börja. Med mor och dotter som raggade tillsammans utan framgång, med männen från rörfirman som diggade andaktsfullt till bandets U2-cover, med mannen som juckade samtidigt som han skek efter sex eller med självmordsstämningen på ungdomsdiscot? Halta, lytta, lea och tannalösa. Jag slutar här.

Jag åt tacos som smakade senapssill och senapssill som smakade tacos. Glad över att allt är som det ska vara hemma hos mig.

Till sjöss

Det har talats om den i flera månader nu. Frågorna har varit många. När åker vi? Kommer vi att ha fönster i hytterna? Hur är buffén och ingår verkligen öl och vin? Spelas det schlager på dansgolvet? Kommer det att vara några snygga killar där?

Vad som utlovas är bland annat en "sanslöst kul dansskola" och en schlagerbar. Dessvärre går vi miste om "oktoberfestens bayerska gäng som höjer stämningen i puben. Här upplever du alpstämning och tyska dryckesvisor. Bierstubemusiken når nya höjder när det glada lederhosenbandet Münchener Blitz Band spelar. Oompah!" Jag ska göra allt för att uppväga avsaknaden av det härliga, bayerska gänget.

Nu är den äntligen här: konferensen, hösten 2008. Jag håller andan och kliver ombord.

Till min kära kärlek

4 minuter och 40 sekunder om och om igen. Om och om igen blir jag sentimentalt romantisk. Jag tänker på Kärleken. Så dumt, jag vet ju egentligen bättre.

Några ord till min kära kärlek, ifall jag hade någon:

The Blue Nile - Soul boy

Syfilis!

"Syfilis, nej fysilis!", skrek jag ut på restaurangen, högt och nöjt eftersom jag trodde att jag kommit på att det var så frukten physalis hette. Det återstår att se om Oscar och Charlotte vaknar upp med bölder och partiellt håravfall.

Konserten på Judiska teatern var det mest fantastiska jag upplevt. Jag försökte att inte tänka, analysera, och recensera utan bara uppleva. Kvar fanns musiken, bitar av mig själv, gåshud och tårar.

En höstdag att se fram emot

"We love spinning, eller hur?", skrek dagens spinningledare. Jag älskade inte spinningledaren utan försökte stänga ute hennes galna röst och tänkte istället på morgondagen, samtidigt som jag cyklade uppför imaginära backar långa som technolåtar.

Morgondagen:

Lunch på lokal

Konsert med Steve Reich och Fläskkvartetten på Judiska teatern

Bad på Centralbadet

Promenader bland höstlöven

Middag ute

Allt i goda vänners lag.

Jag tror att det är så det goda livet levs.

Omak, o maken

"Är... är det här Gunnar Linnér?", frågar en man som endast hjälpligt kan hålla sig upprätt med hjälp av en rullator.

ABF-huset onsdag kväll. En mycket gammal man försöker hitta rätt föreläsningssal och han är omgiven av nästan lika gamla människor. Jag sitter bredvid en kompis som säljer inträdesbiljetter till ett samtal om socialdemokrater som lämnat partipolitiken för att jobba på pr-byråer. Jag sitter och myser och minns ett folkhem som jag inte ens levde i. Fortfarande hittar människor till folkbildningens högborg och jag blir nästan rörd till tårar när jag tänker på just folkbildning och undrar vad som kommer att hända när mannen med rullatorn inte längre orkar ta sig till ABF-huset.

Själv är jag där för att lyssna på ett samtal mellan Gun-Britt Sundström och Annina Rabe. Till största delen handlade samtalet om romanen "Maken - en förhållanderoman", som jag precis läst om. Första gången läste jag den när jag skrev min magisteruppsats, då jag plöjde igenom all feministisk litteratur från 1970-talet som jag hann med när jag inte låg i sängen och hade ångest och inte kunde sova.

Då, på 1970-talet alltså, bröt det dominerande feministiska, litterära narativet mot det traditionellt patriarkala. Istället för giftermål, skilsmässa. Istället för anpassning till ett förtryckande samhälle, uppbrott. Dagens feministiska romaner har i vissa avseenden mer gemensamt med traditionella, kvinnliga utvecklingsromaner än med 1970-talets feministiska sådana. De slutar med hopplös heternormativ resignation och lämnar inte mycket utrymme kvar för någon kamp.

Jag önskar att någon skulle skriva en ny "Maken", om en ny Martina som väljer bort äktenskapet helt.

"'Du har ju valt at leva som ensamstående, vad klagar du då på?'

Nej, det är inte det jag har valt. Jag har bara valt bort alla samlevnadsalternativ som har erbjudits mig. Kvar blev jag.

Men jag har aldrig sagt att jag vill vara ensam."

Martina i Sundströms "Maken".

Sista delen av "Maken", som handlar om Martinas ensamma kamp i ett samhälle där alla lever i tvåsamhet, där alla vill ha allt eller intet av varandra och bara varandra, den delen av boken är helt fantastisk. Nu vill jag stänga in mig i ett rum på ABF-huset och prata om litteratur och politik och hoppas att någon öppnar dörren emellanåt.

Mannen med boråsdialekt

Mannen med boråsdialekt på tunnelbanan på morgonen pratar alldeles för mycket. Ibland ser jag honom redan på väg till tunnelbanan och det går inte att missa honom. Han går lätt framåtlutad, med snabba steg. En ljusgrön jacka, beiga chinos och mycket foträta skor. Frisyren är välkammad och kläderna välstrukna. Glasögonen är nästintill osynliga, liksom hela hans uppenbarelse, när han inte pratar för mycket. Jag föreställer mig att han förbereder morgonen på kvällen och äter en ostmacka med mycket smör till frukost. Han lever ensam eftersom hans fru lämnade honom för en lika tråkig man. Det är bara i filmer som frun hittar en spännande man med hawaiskjorta.

På perrongen träffar mannen med boråsdialekt mannen som han träffar varje morgon. En kollega skulle jag tro för de pratar om elcentraler. De fortsätter att prata om elcentraler på tåget och kollegan verkar ha lite tråkigare än mannen med boråsdialekt men jag lider med båda två.

Mannen med boråsdialekt är egentligen helt harmlös, men jag irriterar mig på att han pratar så mycket.

Jag ska försöka att inte irritera mig på mannen med boråsdialekt, på kvinnorna som sminkar sig nakna i omklädningsrummet efter träningen, på mamma när hon säger åkade istället för åkte. Jag ska försöka välja mina irritationsobjekt med större omsorg. Jag ska rikta min ilska mot sådana som förtjänar det mer.

En bekännelse

Monica Englund, Dotter med Farmask, ett konstverk som inte ger mig ångest.

Kvinnan i biljettkön på Moderna muséet var väldigt angelägen om att jag skulle köpa medlemsskap i Moderna Museets Vänner och jag tänkte då att det skulle vara en ganska bra idé. Jag ville ju gå både på utställningen på Bonniers konsthall och den på Magasin 3, så det skulle snart bli värt sitt pris. Jag gick in på Max Ernst-utställningen fast besluten att köpa ett medlemsskap på vägen ut. Jag gick ut från utställningen med svår ångest, fast besluten att aldrig besöka en konstutställning igen.

Konst som man lätt kan anlägga ett politiskt perspektiv på har jag inga problem med. Sådana tolkningar är granne med min mammas gata och något jag förstår. Strategier för att skriva om den patriarkala diskursen, undersöka kolonialt identitetsskapande, synliggöra förtrycksmekanismer, att göra det personliga politisk, blottlägga identiter som sociala konstruktioner, sätt att interagera med åskådaren för att medvetandegöra, ifrågasätta tankestrukturer, förskjuta betydelser genom att placera i annan kontext, brytpunkter i intersektionella identiteter, lyfta fram den subalternas position, blablabla. Ni vit, den grejen, den kan jag.

När jag gick runt bland Max Ernsts tavlor var jag mest förvirrad. De kubistiska tavlorna lugnade mig en aning. Jaha, det där är kubism, ja de var ju fina. Så gick jag vidare bakom nästa vita vägg till en annan period av Ernts konstnärsskap och visste varken ut eller in. Jaha, där var lite blått och vad kan det där vara för färg då, jo nån grön nyans och det kanske föreställer ett djur eller vad vet jag. Det var färglatt och inte särskilt fint. Jaha, där var nån cirkel och tavlan hette något med rymd och så var det lite olika färger igen. Så där gick jag runt och försökte klura ut vad jag skulle tänka och känna.

Min enda tanke: Hur länge måste jag stå framför den här tavlan och se ut som någon som förstår något innan jag kan gå vidare till nästa?

På vägen hem satte jag mig ned och tog fram en bok och kunde andas lugnt igen.

En filmkyss, bara en filmkyss

Det ryktas om att bröderna McAloon har klivit in i studion för att spela in ett nytt Prefab Sprout-album. Skivan går under namnet "Let's change the world with music" och släpps, om ryktet är sant, i februari nästa år. Ryktet är för bra för att vara sant. Jag vågar inte hoppas men hoppas ändå innerligt.

Nu lyssnar jag på Thomas Dolbys lugna låtar och håller tummarna så hårt jag kan.

Thomas Dolby - Screen kiss

Robert Redford, Hubbell Gardner och jag

Ibland drömmer jag om Robert Redford, som han är i "The way we were". Jag är någon helt annan, men Robert Redford är som han är. Vi skiljs aldrig åt utan lever lyckliga i alla våra dagar.

Minnen, jag börjar bli gammal nu

Trött och på väg till jobbet i morse satte jag på Hammarin & Robins "Lingering regret" och fick lust att slänga mig ut på dansgolvet som vi hade på festerna hos mig och min bror i Hammarbyhöjden, där vi kastade oss över varandra åt alla håll till Dexys midnight runners, Redskins och Todd Rundgren, de där första åren i Stockholm.

Hammarin & Robin - Lingering regret
(en låt till här: http://www.madforit.se/ )

Jag säger något så har jag något sagt

När mannen klev på tåget och började spela på sin fiol, högt och gnisslande, blev jag irriterad. Jag ville sitta och läsa min bok ifred och i tystnad. Nu kunde jag inte koncentrera mig och till slut gav jag upp. När jag lyfte upp blicken från boken såg jag tre pojkar, två av dem runt tolv år, den tredje något yngre. De två lite äldre pojkarna tryckte ner sina ansikten i sina tröjor för att visa att mannen med fiolen luktade illa.

Jag gav pojkarna arga blickar men sa ingenting. Istället satt jag tyst och funderade på varför inte alla tre gjorde likadant. Jag kom fram till att det berodde på att pojkarna med sänkta huvuden ville markera avstånd mot mannen med fiolen. De, mörka med invandrarbakgrund, ville visa att de inte var som han, en invandrare. De disidentifierade sig med den konstruerade kategorin invandrare, för att tala med Beverly Skeggs. Den yngre, blonda pojken kände inte samma behov.

Så där satt jag och analyserade och funderade på Skeggs istället för att säga något till dem. Det gjorde till slut kvinnan bredvid mig. Något i stil med att alla är människor och förtjänar att behandlas som sådana och med respekt och tänk om ni någon gång befinner er i samma situation som han. Och där satt jag och analyserade och funderade på Skeggs och sa ingenting.

När hon klivit av tåget var pojkarna till en början upprörda, men när de inte fick medhåll från en annan kompis, en flicka som precis klivit fram, började de nog att skämmas lite. Den blonda killen berättade då med stolt självgodhet, med kvinnans ord om respekt, varför han inte gjort som de andra. Men så började han fundera högt på varför mannen med fiolen var tvungen att spela fiol för tjuriga resenärer. "Det är ju bara för hemlösa att gå till Försäkringskassan så ordnar allt sig", sa han, om än med lite tveksamhet i rösten. Så enkelt, bara att gå till Försäkringskassan så ordnar allt sig.

Köpaköpaköpa

Det var ett svårt år 2006. Bland annat blev jag bostadslös två gånger och den andra gången ställde mina fina föräldrar upp och tog ett bostadslån för mig. Min ekonomiska situation var inte så bra och det gick inte att få ett sms-lån på 650000. Annars skulle jag givetvis ha tagit ett sådant.

Nu sitter jag och räknar på vad jag har betalat sedan hösten 2006, hur mycket som gått till räntan och hur mycket jag kan amortera. Siffrorna är bekymmersamt ojämna. 43316 kronor i ränta. 8384 kronor i amortering.

En ekonomijournalist sa på radion, apropå finanskrisen och lågkonjunkturen, att man bör vänta med inköp, större engångsinköp tror jag han sa, av saker så som diskmaskin, TV och modekläder [sic!]. Det där sista han räknade upp gjorde mig brydd. Som om klädinköp skulle vara något som jag kan välja bort och skjuta fram. Kläder, det är inte längre något som jag köper ett plagg varje säsong för att jag verkligen behöver det. Förut var det så, ända tills för inte så väldigt många år sedan. Jag tyckte att det var skandalöst att min före detta pojvän hade travar med sneakers och köpte vårskor när det var vinter. En ny jacka och ett par nya skor per säsong var det jag tillät mig, men bara om de gamla plaggen var helt oanvändbara.

Men nu står jag här i min hall, med en hög nya höstskor och kappor som jag egentligen inte behöver. Jag har nästan bestämt mig för att köpa den där galleristblusen och jag tänker fråga Charlotte om vi ska åka ut till Barkaby outlet i slutet av månaden och köpaköpaköpa. Det finns nog något plagg från Hope där som är fint.

Mina föräldrar skulle skämmas för mig om de visste. Det är ju inte nya kläder jag behöver, utan en buffert. En buffert Maria, en månadslöns buffert. En buffert gör mig inte fin så jag köper ett plagg till.

"Ja, de tyckte om en man som sa 'päronkompott'."

Det är egentligen orättvist mot Virginia Woolfs "Mrs Dalloway" (om den nu skulle bry sig) att inleda med att säga att jag blir illa till mods när jag läser den. Jag blir en massa saker när jag läser den. Förtjust för att den är så fantastisk. Fängslad för att den är så skickligt skriven. Illa till mods för att den är så avslöjande.

Perspektivet flyttar från berättaren till en romanfigur, till nästa, till nästa och tillbaka till en annan. Blickarna och rösterna flyter in i varandra och ibland flyter gränserna ihop helt.

"Lugnt och beslutsamt steg Elizabeth Dalloway upp på bussen till Westminster.

Ljuset och skuggan som än gjorde väggen grå, än bananerna lysande gula, än lade Strand i grådunkel, än färgade omnibussarna bjärt gula, signalerade och gjorde tecken där de kom och gick, tyckte Septimus /.../."

Som läsare vet jag ibland inte vems blicken är och det är det som stundtals gör mig illa till mods. Jag blir påmind om dömande blickar och dömande tankar och hur jag dömer mig själv utifrån andras, antagna, blickar.

Tydligast är det i förhållandet mellan Clarissa Dalloway och hennes käre vän Peter Walsh.

"Det var otroligt hur konfys Peter kunde göra henne genom att komma och ställa sig i ett hörn. Han fick henne att iaktta sig själv, att överdriva."

Clarissa, lyssna inte på Peter och alla andra. Du är en fantastisk värdinna och det duger alldeles utmärkt så.

Facit

Rätt svar är politiken, enligt Den Nya Välfärden och Nima Sanandaji. Sanandaji skriver till och med en bok i ämnet. Han är doktorand i biokemi men skriver alltså en bok som behandlar den fullständigt orimliga frågan om huruvida det är politiken eller patriarkatet som hindrar jämställdhetsutvecklingen.

En nyliberals främsta kännetecken är att han/hon (oftast en han, ibland bara en han och inte ens nyliberal) gör karriär av att uttala sig om ämnen utan att ha någon kunskap om dem. Särskilt om saker inom området genusvetenskap eftersom det anses vara ett ämne fyllt av åsikter och tomt på vetenskap.

Hädanefter ska jag ägna all min lediga tid åt att skriva texter om biokemi och jag förväntar mig både offentligt utrymme och auktoritet. Korrigering: jag förväntar mig ingenting.

Politiken eller patriarkatet? Vasa?

Stiftelsen Den Nya Välfärden annonserar idag i DN. Den Nya Välfärden är en tankesmedja som enligt den egna hemsidan "arbetar för demokrati, välfärd och företagande". Företagande verkar vara en överordnad fråga, konstaterar jag efter en titt på hemsidan.

På lördag kommer vi att få läsa om deras idéer i en hel bilaga som följer med DN. Då kommer vi, enligt dagens annons, att få svar på frågan:

"Vilket är det största hindret för kvinnors jämställdhet, politiken eller patriarkatet?"

Jag vill gärna få svar på frågan hur de egentligen tänkte när de formulerade den. Det är intressant att de enda sammanhang i vilka män osynliggörs är sådana där det talas om jämställdhet. Ännu mer intressant är att de menar att politik och patriarkat inte har med varandra att göra. Återigen, hur tänkte de? Jag funderar på om tankesmedjan Den Nya Välfärden möjlligen utgör det största hindret för jämställdheten.