Virginia Woolf

Mitt exemplar av Virginia Woolfs "Ett eget rum är slitet och fullt av anteckningar. För en genus/litteraturvetare är det obligatorisk läsning och det är fantastisk läsning. "Det är fördärvligt för en kvinna att på minsta sätt betona något slags missförhållanden, att ens tala i rättvis sak, att på något sätt medvetet tala som kvinna" skriver hon och skapar huvudbry för alla efterföljande feministiska författare. Men så klart fanns det en galen kvinna även på Woolfs vind, annars hade hon inte skrivit "Ett eget rum". Nu läser jag Woolfs dagböcker och slås av hur nöjd hon ändå var trots alla långa perioder av sjukdom.

"Nu måste jag bestämma om jag ska åka in till stan igen, till en bjudning på Gordon Square. Å andra sidan drar jag mig för att klä upp mig och för själva resan; å andra sidan vet jag att jag vid första glimten av den upplysta salen och sorlet av röster skulle bli rusig och konstatera att ingenting i livet kunde jämföras vid en fest. Jag skulle se vackra människor och uppleva det som om jag befann mig på det högsta krönet av den största vågen - mitt i händelsernas centrum. Å tredje och sista sidan är detta att sitta och läsa - läsa Michelet och Idioten - vid brasan här ikväll - och att röka och prata med L. i något som föreställer tofflor och morgonrock - lika gudomligt det."

Ikväll väljer jag nog, liksom Woolf till slut gjorde, att stanna hemma. Lika gudomligt det som att inte stanna hemma.

Grovesnor - Drive your car (Hot chip remix)

Vad har jag gjort för att förtjäna det här?

En finne tänkte jag och sedan tänkte jag inte mer på det. Två dagar senare vaknar jag upp med röda utslag på rygg, nacke, armar, fötter, öron och ansikte. Eftersom jag inte vill upprepa misstaget från den gången då jag var nära en tåamputation, ringer jag genast och bokar läkartid. På vårdcentralen tittar läkarna intresserat på mina utslag men ingen kan säga vad det är. Skabb och svinkoppor föreslås, men avfärdas tyvärr senare. Tyvärr eftersom jag gillar sjukdomar med medeltida känsla. Böldpest föreslår min chef. Syfilis föreslår en kollega. Loppor tror en annan kollega och tillägger att i så fall måste du koka dina lakan.

Varje kväll ska jag märka utslagen med en penna för att se om det dyker upp några nya, det har läkaren sagt till mig. I morse upptäckte jag några utlsag som saknade blåa kryss. När jag studerade utslagen tidigare idag lade jag märke till att blodådrorna runt dem såg lite konstiga ut men kom sedan på att det var nog rester från bläckpennan (jag försov mig i morse och hade bråttom iväg).

Kontentan: Jag ser ut som en finnig tonåring som varit uttråkad på en lektion och ritat på sig själv.

Ett gott råd: Bo aldrig på Grand Hotel de Belfort .

"It is your garden now, little children."

"Du är ingen hund! Hör du det? Du är ingen hund, säger jag!"

Pojken lyssnar inte utan fortsätter att krypa runt på alla fyra. Den äldre mannen som säger ifrån verkar lite arg men när pojken senare går därifrån med sina föräldrar håller han fast pojkens lilla huvud i sina stora händer och kysser honom hjärtligt på huvudet.

Vid hörnet framför baren står en bil parkerad på övergångsstället. En lampa blinkar för att ge sken av att ägaren sprungit iväg på ett snabbt ärende, men bilen står där minst en timma utan att någon kommer tillbaka och flyttar på den.

En grupp män står utanför baren med sina glas, ibland går de in för att kolla på en fotbollsmatch.Vad männen har gemensamt är svår att säga. En ser ut att vara den lokala alkisen och en annan är klädd i en ordentlig kostym. De är alla på gott humör och verkar vara vänner sedan länge. När vi lämnar baren för att gå tillbaka till hotellet står männen fortfarande kvar och när vi lämnar hotellet nästa dag för att gå ut på stan sitter de där igen.

Jag och Anna Maria sitter på barens uteservering och dricker ganska äckligt rött vin som bartendern häller upp från en gigantisk bag-in-box.

Paris var bra, särskilt baren mittemot hotellet.

Jag hann lyssna lite på Prefab Sprout i Paris. Och tänka på Oscar Wilde.

Oscar Wilde - "The selfish giant" , "The nightingale and the rose"

Prefab Sprout - Nighingale (12 '' mix)

Jag är kvinna, jag har ju vätskor med mig.

Det som bilden ovan visar innebär att jag måste gå upp kl 04:20 imorgon. Till skillnad från Luftfartstyrelsens enliterspåse är min inte magisk.

Maria à Paris

På fredag bär det av till Paris! Medan jag strövar runt bland torn och bågar, dricker vin på ljusan dag och outletfyndar Sonia Rykiel-klänningar i väntan på att Anna Marias tåg ska rulla in från Genève, ska jag lyssna på Cath Carroll. Den fantastiska "England made me" kommer jag att dansa till hela sommaren.

Cath Carroll - England made me

En riktig kvinna

I torsdags var jag på Ugglanfestival på Mosebacke och det var en trevlig tillställning. Tape och Bill Wells hade ett gemensamt framträdande som var fint. Jag vaggades in i en ganska härlig melankoli och jag hade gärna vaggat fram och tillbaka resten av natten. Nicolas Dunger var där och jag önskade lite att jag var en riktig kvinna. Jag drömde häromnatten att jag försökte få av mig en t-shirt med Boo Radleys-tryck som jag köpte i Hultsfred när jag var sexton, men hur jag än drog, slet och kämpade så var den för trång för att jag någonsin skulle få av mig den. Jag tror att den drömmen handlade om det.

(Idag undviker jag bostadsrättsföreningens vårstädning. Jag kom fram till att skoutförsäljning på annat håll och mitt ointresse inför krattning var anledningar nog att inte deltaga. Jag hoppas att min technogranne och idioten som låser ute prostituerade på sin balkong snubblar på trädgårdsredskap och dör.)

Tape - Reperto

Det handlar om sekunder

Efter en vecka har jag lärt mig exakt var jag ska sätta på Cornelius "Cue" för att kunna hinna lyssna klart på den i lugn och ro innan jag är framme på jobbet.

Cornelius - Cue

Drömmar om sommaren

Att sitta i ekan en stilla, ljummen sommarkväll med en cigg i munnen, ett glas vitt vin i ena handen och ett metspö i den andra handen, var nog det bästa min morfar visste. Han var bra på att fiska abborre. Ibland kom han hem med fler än vad vi någonsin kunde äta. När min före detta pojkvän, en stockholmare, var med ute på sjön och fick fler fiskar på kroken än vad morfar själv fick, märkte jag att han blev lite sur och irriterad. Men när jag fiskade upp abborre efter abborre, blev han stolt och glad. Han var alltid så stolt över mig. Den här sommaren kommer det inte att bli lika roligt att ro ut på Tjärnesjön som förra sommaren och alla andra somrar före den. Men jag tror ändå att det kommer att bli en fantastisk sommar. Jag hoppas det.

John Phillips - Topanga canyon

Med Kajsa som överjag är jag aldrig duktig

Den här helgen har Kajsa inte bara varit min vän, hon har även varit mitt överjag. Det slutade mycket riktigt som jag antog att det skulle sluta, med lättja och dekadens. Jag har inte tränat, ätit frukt, sovit ordentligt eller gjort något nyttigt överhuvudtaget (eller jo, nu handtvättar jag ömtåliga blusar men det är bara för att hon inte här just nu och bestämmer över mig). Istället: kött, spenderarbrallor, skitmånga cigg och lika många öl. Imorgon ska jag börja träna, äta frukt och sova ordentligt igen. Jag håller tummarna för att det händer något kul snart innan jag somnar av tristess.

The durutti column - The together mix

Uppföljning

Jag bestämde mig för Demi Moore-frisyren, det blev fint. Om femton år kommer jag att vara ihop med Ashton Kutcher. Det är den enda möjliga konsekvensen av min nya frisyr.

Fortsättning följer.

Jag är inte kompis med en fransk filosof

Jag läser någonstans att Scritti Polittis sångare Green Gartside var kompis med Jacques Derrida och blir sjukt imponerad. Gartside om sitt första möte med Derrida över en middag i Paris:

"I didn't acquit myself at all well. We were talking about music and I asked him why he had never written a book about music expressly, and he said that is the most difficult thing. In a sort of slippery Derridean way, he said something to the effect that his books aspire to the condition of musicality, that's the loftiest aim he had. Then he said how much he liked jazz. I had a little go at him. I had used his arguments against jazz in the past in relation to ideas of spontaneity, improvisation and unmediated expression."

Jag plockar fram några Derrida-texter och påminns om att han aldrig var min favorit bland franska filosofer. För mkt skrift, markering, spår. För lite ideologi, position och kropp.

Men, fortfarande sjukt imponerad.

Scritti Politti - First boy in town (lovesick) (extended remix)

Före döden: ålderdomen

Det här är jag, jag är gammal nu, och gammaldags.

Jag gör en lista i mitt huvud över tecken på att jag är gammal nu, bra och dåliga. Att alla andra är tolv år är ett av dem (det var de på klubben i ondsdags, jag lovar). Att jag somnar i soffan när jag lägger mig för att läsa är ett annat (eller så är jag helt enkelt sjuk på något sätt och det kan ju också vara ett ålderstecken). Ett annat är att jag aldrig förstod mig på new rave-grejen och att jag heller inte har en aning om vad kidsen gillar nuförtiden. Jag har börjat pensionsspara. Och så har jag slutat att leta efter ny dansmusik. Men så snubblar jag över Mu-aktiga låten "Cyoa" och jag får lust att gå ut och dansa medieval madness-dansen igen.

Heartsrevolution - Cyoa (Flosstadamus remix)

Förresten, om ni inte redan har laddat ned Parker Lewis "Hjältar", gör det. Liksom Håkan Hellström har han snott de fantastiska stråkarna från The Isley Brothers "My love is your love forever", och dem kan jag aldrig få nog av.

Begreppet ångest

Bakar en chokladkaka med vuxensmak med anledning av föräldrabesök och tänker på ångest (tänker på alltså).

Kirkegaard:

"Sålunda är ångest den frihetens svindel, som uppstår då anden skall sätta syntesen och friheten skådar ned i sin egen möjlighet och då griper tag i det ändliga att hålla sig i."

Ångest inför alla möjliga möjligheter. Jag tänker snarare på ångest som en säck som knyts ihop. Som för Mary Turner i Doris Lessings "Gräset sjunger":

"Sedan satte hon sig stelt ner på en stol och satt där och undrade vad hon skulle ta sig till. Men ansträngingen var henne övermäktig: hon tyckte att hon framför sig hade otaliga förödmjukelser och hinder. Hon satt passivt och väntade /.../ Det var som om något slutgiltigt hade gått sönder inuti henne och som om hon sakta höll på att sjunka in i ett stort mörker."

(En diskussion om den priviligerades och den icke-piviligerades ångest, men den lämnar jag därhän).

Oåterkalleliga val som leder till en oönskad plats utan möjlighet att ta sig bakåt, framåt, höger eller vänster. Till ett mörker som försluts tills luften tar slut.

(Förtydligande: jag är glad)

Annie Whitehead/Barbara Morgenstern/Bill Wells/Stefan Schneider - A soldier's shoulder