Å Hugo. Man. Heros. Gud. everything he touches turns to shit.

När jag läser Stina Aronssons helt fantastiska "Feberboken",

"Flera veckor förspillde jag faktiskt på att söka utforska mig själv bara för att Hugo (Hugo är min älskare, eller rättare sagt han kunde vara det om han ville) skulle få veta allt om mig. Mitt ansikte, mina händer, mina utbrott, min andedräkt."

känns det som en nödvändighet att läsa om Valerie Solanas "SCUM Manifesto", för jag vet inte vilken gång i ordningen.

"The male is an incomplete female, a walkning abortion, aborted at the gene stage. To be male is to be deficient, emotionally limited; maleness is a deficiency disease and males are emotional cripples."

Jag ligger under det varma duntäcket som jag nyss har packat upp för hösten och roas av Solanas stilistiska grepp. Roas av hennes sätt att vända på allt, samtidigt som kritiken är rättvänd. Jag skrattar nog mer än knyter näven. Och så tänker jag på Mimmis förälskele i "Feberboken" och att jag ju faktiskt får ta tidningen med mig på morgonen.

In i mörkret

Höstens tema är svart.

Disco Inferno - Footprints in snow

Synd men ingen skam

"I början av 1900-talet flyr Eve från sin familj för att leva i synd med mannen hon älskar. Hon blir sångerska på varitéscenen i Paris och hinner bli stjärna innan första världskrigets utbrott. Hon gifter sig med en diplomat och gör sig en förmögenhet på champagne. Eves yngsta dotter Freddy ärver moderns våghalsighet och förmåga att njuta av livet. Hon växer upp i Kalifornien, lär sig flyga som ung och är stridspilot under andra världskriget. Hon lär sig också hur man snärjer en man med en blick."

Ni hör ju, det är en fantastisk berättelse. De lever i synd och snärjer män med blickar. Allt som en kvinna vill göra.

Helgens dagar har jag spenderat framför tv-serier från 80-talet. Filmatiseringar av Danielle Steel, Barbara Taylor Bradford och Judith Krantz. Jag är tillbaka där jag började. Härliga släktktönikor, framförallt om rika och mäktiga släkters framgångsrika kvinnor. Om kvinnor som är riktiga kvinnor samtidigt som de bryter mot spelets alla regler. Att Judith Krantz "Tills vi möts igen" överglänser de andra förstår jag efter bara några minuter när en oblyg varitéartist visar upp sin torso. Han visar sig vara en usling, men det är bara att ta nya tag, på't igen. En av döttrarna blir kär i en väderbiten pilot, den andra i en demonisk filmregissör. Det är en framgångssaga och allt blir bra till slut. Jag tittar och lär.

Från Vita till Virginia med kärlek

"You asked me to write a story for you. On the peaks of mountains, and beside the great lakes, I am writing for you. I shut my eyes to the blue of gentians, to the coral of of androsace; I shut my ears to the brawling of rivers; I shut my nose to the scent of pines; I concentrate on my story/.../."

"The letters of Vita Sackville-West and Virginia Woolf"

Breven, åh breven...

Personligt och politiskt

"Övergivenheten innebär att vi väljer våra jag. Känslan av övergivenhet beledsagar ångesten."

Jean-Paul Sartre, Existentialismen är en humanism

Nu väljer jag Sartre framför de Beauvoir. Undersöker husbondens verktyg, skulle man kunna säga. Men inte för att riva huset. Jag är en dålig feminist nuförtiden. Lever ibland som jag lär men kanske inte alltid som jag vill. "Titta en familj!", ropade jag glatt och lyckligt till Manne när vi såg en andfamilj på sjön.

Den heteronormativa tidskonstruktionen tänker jag på efter helgen (den här oordnade helgen utan någon tid alls). Att organisera livet utifrån det heterosexuella äktenskapet och reproduktionen.

Karriär, bostadsrätt, laga märkvärdiga middagar, lära sig saker om vin, uppföra sig, umgås i par, prata svalt intellektuellt, skaffa barn så småningom, skaffa sommarstuga alternativt flytta ut på landet.

Jag har några saker kvar att uträtta. Först och främst måste jag ta mig en funderare. På det åtråvärt normala och på alternativen.

Det här är ett rop på hjälp

Det här är ett rop på hjälp. Jag behöver mat. Kan någon komma hit med en pizza? En bit Onsalakorv skulle också duga.

The week that was - Come home

Jag, eh, vet inte

Mandarin, som i den kinesiska dialekten. Så löd det rätta svaret och det var så lätt. Svaret låg till och med som en ledtråd i själva frågan för så är det alltid i "Ring så spelar vi". Men kvinnan som hade ringt in för att få höra sin favoritlåt spelad i radio, kunde inte svaret. Till slut ryckte en granne in och ropade ut det rätta svaret i bakgrunden. Vid det taget hade jag redan hunnit bli irriterad, på gränsen till förbannad, och muttrade högljutt att hon var en jävla idiot som hade ringt in till programmet trots att hon helt saknade allmänbildning.

Under semestern lyssnade jag några gånger på "Ring så spelar vi". Det skedde ganska ofrivilligt för i vanliga fall undviker jag frågesportsprogram. Under en period för några år sedan kunde jag inte heller spela spel som innehöll någon form av allmänbildningstest. Jag fick panikångest en gång när jag spelade "Trivial pursuit" och där satte jag stopp för allt ångestskapande brädspelande. Det var ju så klart bara droppen som fick ångestbägaren att rinna över. Det blev för mycket för mig när jag, utöver allt annat som jag ansåg att jag inte kunde, inte ens kunde svaret på den där historiefrågan.

Mitt motstånd mot offentlig frågesport handlar alltså om mig själv. Det är jag som inte klarar av att ha fel. Det är jag som inte klarar av att inte veta. Allt det och mer projicerar jag på människor som inte kan svara rätt. Männsikorna som ringer till "Ring så spelar vi" delar uppenbarligen inte mitt bildningskomplex, min rädsla för att bli avslöjad som någon med pinsamt bristfälliga kunskaper eller som någon med en total oförmåga att resonera sig fram till rätt svar.

Nu spelar jag igen och senast jag spelade "Trivial Pursuit" kunde jag inte svaret på frågan, nej det tänker jag inte säga. Men jag tänker på det ibland och mår lite dåligt. Men bara lite.

Oh my, oh my

Det var en mörk och regnig tågresa tillbaka till Stockholm. Men jag blev nöjd när jag kom hem och såg att min granne hade tagit väl hand om mina växter. En före detta pojkvän vattnade en gång ihjäl mina växter över en jul, på grund av dåligt samvete tror jag. Den här gången var jag rädd för att min granne skulle vattna ihjäl dem på grund av tacksamhet. Hon började nämligen nästan gråta av glädje när jag gav henne en flaska vin innan jag åkte. Jag vågar inte ge henne en till av rädsla för konsekvenserna.

Jag avslutar kvällen med Kylie Minouges cover av Prefab Sprouts "If you don't love me" och lovar mig själv att sträva mot en god fortsättning.

Kylie Minouge - If you don't love me

Mitt pinsamma litterära förflutna

Jag måste revidera mitt litterära förflutna. Till min femtonåriga dotter, om jag får någon, vill jag ge en roman och orden att den betydde allt för mig när jag själv var i hennes ålder. Troligen en roman av Cora Sandel, Doris Lessing eller Margaret Drabble. En kvinnlig utvecklingsroman med en protagonist som man samtidigt avvisar och identiferar sig med. Gärna en künstlerroman som inte slutar i heteromormativ lycka. Min dotter skall läsa den och lära sig viktiga saker om livet och hon kommer att vara tacksam för att någon lade den hennes händer. Dels för allt den lär ut om livet, dels för det kulturella kapital som det ger att ha läst den.

Ingen lade en sådan bok i mina händer. Jag letade utan kulturell kompass i mina föräldrars bokhylla men hittade inga litterära klassiker som jag kommer att vilja dela med mig av. Om jag inte reviderar mitt litterära förflutna kan jag bara ge henne en roman som heter "Debutanterna" tillsammans med orden att den här boken handlar om en blond, en brunhårig, en svarthårig och en rödhårig kvinna. De är snygga, rika och får ligga rätt mycket. Den betydde allt för mig när jag var femton år.

Jag vs abborrarna: 2-0

I stället för en naturromantisk text om hur vackert röda skogshallon är efter regn: död.