Det är en tokig värld vi lever i

Företagets nya VD bjöd in till festligheter och jag ville ju inte vara en tråkmåns så jag tackade ja och gick dit. Det visade sig under kvällen att jag nog är en tråkmåns i alla fall.

Kvällen inleddes på eftermiddagen med tal och föredrag. Två svenska komiker uppträdde och skämtade om företaget. De gjorde tokiga saker med sina kroppar och skämtade på vers. Alla skrattade utom jag och killen från avdelningen på våning fyra som ingen gillar eftersom han jämt klagar på vår avdelning på våning sju. Jag funderade på om livet skulle bli roligare om jag började skratta åt män som gör tokiga saker med sina kroppar skämtar på vers. Jag kom inte fram till något utom att jag möjligen är en tråkmåns.

Senare, under middagen, ställde sig en av företagets drygt 500 anställda upp för att hålla ett tacktal. Han sade att han skulle följa i de två svenska komikernas fotspår och skämta på vers. En limerick påstod han att han skulle framföra. Mina bordsgrannar var rörande eniga om, både före och efter framförandet, att han var en himla duktig kille. Jag ville ställa mig upp och skrika att han var värdelös för dikten han framförde var inte alls en limerick som han påstod. Det var ingen limerick, den innehöll INGET ORTSNAMN, din JÄVla idiot, ville jag ställa mig upp och skrika. Återigen kände jag mig som en tråkmåns som inte tyckte att han var en himla kul och duktig kille.

Under ett av föredragen verkade dock samtliga i publiken vara tråkmånsar eller så var föredragshållaren inte särskilt underhållande. Det lutar åt det senare. Föredragshållaren var av typen som pratar om att vi lever i ett informationssamhälle. En medelålders man med en pinsamt medelålders fascination för internet och snabb kommunikation. Hans huvudtes var att det är en tokig tid vi lever i idag. Det yttersta beviset för detta var enligt honom att Barack Obama blivit vald till USA:s president. Tänk, en svart president! Herregud, vilken tokig tid det är vi lever i. Vad ska de hitta på härnäst? En kvinnlig president? En dvärg? Oj, vilken tokig tid vi lever i. Jättetokig.

Det enda som jag skrattade riktigt hjärtligt åt under kvällens underhållning var bandets trummis. När han spelade Abba-covers, med ett blont yrväder på sång, såg han ut att vilja ta livet av sig. Själv satt jag och klappade inte händer till "Dancing queen". Jag kände mig, återigen, som en tråkmåns. Oj, vilken tokig tid vi lever i. Jättetokig.