Ingen fara, jag är inte rädd

Pepparspray, självförsvarsslarm, skunkspray, överfallslarm, svidande färg, våldtäktsbälte och så nu den här nattknappen. Kan vi inte stänga in alla män istället? Det skulle inte göra någon större skillnad i mitt liv.

"Speak bitterness" kalldes den kinesiska praktiken som användes under kulturrevolutionen för att göra det personliga politiskt. Jag pratar bittert utan politiskt syfte och ler samtidigt så att mitt ansikte inte formar sig efter den bittra känslan. Men är du inte bitter över livets orättvisor hördes jag tydligen ropa på Berns förra fredagen, till en man jag precis träffat. Jag vet minsann hur man snärjer dem.

Det ena har inte med det andra att göra, men egentligen har det andra alltid med det ena att göra.

Jag har aldrig varit rädd för att gå i mökra parker eller följa med någon okänd man fem över tre. Jag åker taxi och promenerar bekymmerslöst. Mina erfarenheter rymmer inget våld och inga överfall. Men det är kanske en dumdristig historia. Jag minns natten i någon nordlig del av London då jag gick planlöst utan pengar efter en rökig fest. Taxichauffören Ike hittade mig och skjutsade hem mig gratis, hela vägen från norr till söder. Jag minns lägenheten som mannen i kalsonger låste dörren till, men rädslan infann sig inte riktigt på grund av det där opiumet vi precis rökt.

Särskilt minns jag mannen i fruktaffären som jag frågade efter vägen en dag i Cromwell i södra London. Jag var på väg för att kolla på ett rum som jag eventuellt skulle hyra och gick in en fruktaffär för att få hjälp att hitta dit. Mannen i fruktaffären gick i sin tur in till männen på taxistället bredvid för att få ett svar. Till slut satt jag i passagerarsätet i fruktaffärsmannens bil på väg till lägenheten. Det visade sig vara några hundra meter och runt hörnet och alltså en ganska onödig biltur. Framme vid rätt hus skulle jag precis stiga ut ur bilen, tacka för skjutsen och säga hej då, när fruktaffärsmannen ganska oväntat började fickparkera. Inte nog med fickparkeringen, han steg också ut ur bilen och följde efter mig till dörren och presenterade sig vänligt som Karim för kvinnan i som öppnade. För de andra i lägenheten blev han presenterad som min vän Karim. Vi satt i soffan och drack te, jag, lägenhetsinnehavarna och min nya vän Karim. Han var väldigt social och berättade allt om sin fruktaffär. De verkade gilla både mig och Karim för jag fick rummet. Hur det sedan gick med det är en annan historia.

Jag forstsätter att vara orädd. Jag fortsätter att vara glatt bitter. Ingen fara, jag är inte rädd.