Jag borde kanske ringa någon. Ge mig ut på stan och bjuda någon på middag. Istället gör jag i ordning en marinad till kycklingen, lägger in kycklingen i kylskåpet och cyklar iväg till täppan.
En och en halv gång hinner jag lyssna på Peter Gabriels “Solsbury hill” och så är jag där. Jag lyfter nervöst på fiberdukarna, rädd för att den senaste veckans regn ska ha förstört mina odlingar. Men sockerärtorna har blivit högre, spenaten och rödbetorna har börjat växa, dillen är klar för skörd och det har blivit dags att kupa potatisen. Jag sätter igång med att rensa bort ogräset. Tistlar och maskrosor har brett ut sig och tar plats och näring. I mina trädgårdsland är bara grönsaker välkomna. Jag rensar, sätter mig ned för att dricka kaffe och äta min smörgås, slår gräset med lien, sår lite blomsterkrasse. Pratar med Manne och blir påmind om att det finns en värld någonstans utanför min täppa.
En och en halv gång hinner jag lyssna på Peter Gabriels “Solsbury hill” och så är jag hemma igen. In med rotfrukter i ungen, gör tzatziki, steker kyckling. Jag har inte bjudit någon på middag. Istället sätter jag mig i sängen och kollar på de sista avsnitten av “Battlestar Galactica” och äter min söndagsmiddag. Överväldigas framför sönderfallande rymdfarkoster, hoppingivande naturvyer och sentimentala ögonblick som får mitt hjärta att brista.
Jag tänker att jag borde umgås mer, att jag borde vilja umgås mer. Men middagen är möjligen en underlig sammansättning och äter jag den själv kan ingen ifrågasätta den.
Min lägenhet är min flykt.
Jag är frisk nu men troligtvis en aning störd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar