Det började ju faktiskt bli bråttom för länge sedan

När jag klev på tunnelbanan så satt hon redan där. Jag satte mig mittemot. Vi tittade på varandra ibland, fick ögonkontakt.

Hon var en ungdom, nästan ett barn. Om jag skulle ha sagt till henne att hon såg emo ut så skulle hon säkert ha blivit förbannad och tyckt att jag var en jävla vuxen typ som inte fattar någonting. Hon var klädd i svart, hennes hår var färgat svart och läpparna röda. Hon såg ut att hata livet och alla människor. Hon skrev något på en rulle frystejp och jag tänkte att ja ja, det är väl ett bandnamn och hon ska sätta den på sin väska.

När hon klev av tunnelbanan tittade jag mot sätet där hon hade suttit och vid fönstret satt en bit frystejp med texten "Lämna inte livet med sparade krafter". När hon skrev den där lappen lyssnade jag på återhållsam pianomusik och funderade på vilken sorts müsli jag skulle köpa och säkert också på hur många bananer jag skulle köpa. Jag tänker ofta på bananer. Särskilt efter träning.

Ungdomen hade genomskådat mig. Budskapet handlade om mig för det gör allt. Att lämna livet med sparade krafter handlar om mig.

Jag köpte fyra bananer. Jag köpte en müsli med fem sorters bär.