och så ett glas Southern comfort på det

Jag går ut själv på lunchen. Det är mycket som kan gå fel. Jag kan beställa fel, äta fel, folk kan se mig.

Allt händer. Jag är inte osynlig, jag lämnar fram fel antal rikskuponger, jag häller ut ett halvt glas vatten när jag skär kycklingen i små bitar. Inget av detta betyder något. Det är sånt som händer och betyder ingenting.

Jag köper en caesarsallad och sätter mig på uteserveringen på Hamngatan och tittar på folk. Nej, det gör jag inte. Det är min mamma som tittar på folk. Jag läser Stendahls “Rött och svart” medan jag äter.

Jag lyssnar på musik och drabbas nästan av Stendahls syndrom. Musiken låter mycket och jag kan känna allt.

Min läkare verkar inte vara särskilt intresserad av att friskförklara mig så nu gör jag det själv.

Ikväll ska jag fira med ett glas Southern comfort, möjligen två.

Typiska fel:

mögel, röta, uttorkning, tryckskador, ojämn mognadsgrad.

Mitt i sommaren, mitt i staden

Det är nästan tomt på våning fem. Några från forskningsvdelningen och så jag. Det är tyst. Jag lyssnar på radio och tittar på ett projektplaneringsdokument. Jag kan inte komma på något mer att lägga till. Inget mer att uppdatera. Allt som kan göras nu är gjort. Alllt står stilla nu.

Vid halv elva kommer jag att ta hissen ned till gymmet. Det kommer troligtvis att vara jag och muskelbyggaren där. Hon kommer att spela hårdrock på hög volym och jag kommer vara tvungen att lyssna på det.

På lunchen igår gick jag till sushistället på Vasagatan. Jag har tydligen blivit stammis där för mannen i kassan log stort när han fick syn på mig och frågade när jag skulle gå på semester. På torsdag svarade jag. Torsdag är min sista dag.

Helst vill jag egentligen le stort och inbjudande

Men det är ju inte så konstigt, du är ju så arg, sade min bror när jag berättade om något som en kille jag dejtade hade sagt till mig.

Jag är arg, ilsken, tjurig.

En kväll i Berlin gick jag hem tidigare till hotellet. När de andra kom dit fungerade inte låset. Nattpersonalen försökte öppna dörren. Han utropade gång på gång scheisse, men dörren öppnades inte. Till slut fick de knacka på dörren för att jag skulle vakna och öppna dörren inifrån. De andra gick rädda bort från dörren. Hukade och gömde sig. Min bror var den som skulle få möta mig, nyvaken och rasande. Jag var nyvaken men inte rasande.

I lördags kom två män, oberoende av varandra, fram till mig och frågade varför jag såg så arg ut. Jag minns inte vad jag svarade, men jag minns att båda samtalen slutade med att jag bad dem gå.

Jag ler inte, är inte för trevlig. Jag bjuder inte på något.

Dennis grillkorv original

De är till barnen tänkte jag när jag lade ned korvarna i korgen, men några barn har jag ju inte så jag antar att det är jag som ska äta dem.

Hej mamma, det är synd om mig, jag har klamydia!

Jag har ont i halsen och i öronen, sa jag till läkaren. Det trycker över bröstet också, sa jag, men tillade att det kanske beror på att jag är så gammal nu och inte klarar av värmen. Han svarade att jag har körtelfeber.

Tyngd av självömkan ringde jag till mamma och berättade att jag fått körtelfeber. Lite tröstad bröjade jag kolla runt på internet för att lära mig mer om min sjukdom. Jag lärde mig att det är ett sexuellt överförbart virus.

Nästa vecka hoppas jag att få ringa min mamma och berätta att jag har fått klamydia.

Nej tack, jag ska vara ensam hemma idag.

Jag borde kanske ringa någon. Ge mig ut på stan och bjuda någon på middag. Istället gör jag i ordning en marinad till kycklingen, lägger in kycklingen i kylskåpet och cyklar iväg till täppan.

En och en halv gång hinner jag lyssna på Peter Gabriels “Solsbury hill” och så är jag där. Jag lyfter nervöst på fiberdukarna, rädd för att den senaste veckans regn ska ha förstört mina odlingar. Men sockerärtorna har blivit högre, spenaten och rödbetorna har börjat växa, dillen är klar för skörd och det har blivit dags att kupa potatisen. Jag sätter igång med att rensa bort ogräset. Tistlar och maskrosor har brett ut sig och tar plats och näring. I mina trädgårdsland är bara grönsaker välkomna. Jag rensar, sätter mig ned för att dricka kaffe och äta min smörgås, slår gräset med lien, sår lite blomsterkrasse. Pratar med Manne och blir påmind om att det finns en värld någonstans utanför min täppa.

En och en halv gång hinner jag lyssna på Peter Gabriels “Solsbury hill” och så är jag hemma igen. In med rotfrukter i ungen, gör tzatziki, steker kyckling. Jag har inte bjudit någon på middag. Istället sätter jag mig i sängen och kollar på de sista avsnitten av “Battlestar Galactica” och äter min söndagsmiddag. Överväldigas framför sönderfallande rymdfarkoster, hoppingivande naturvyer och sentimentala ögonblick som får mitt hjärta att brista.

Jag tänker att jag borde umgås mer, att jag borde vilja umgås mer. Men middagen är möjligen en underlig sammansättning och äter jag den själv kan ingen ifrågasätta den.

Min lägenhet är min flykt.

Jag är frisk nu men troligtvis en aning störd.