fredag 19 juni 2009
I måndags tränade jag efter jobbet.
I måndags tränade jag efter jobbet. Jag tvättade, vattnade och kollade på några avsnitt. I tisdags tränade jag efter jobbet. Jag dammsög och torkade golvet. När jag gick och lade mig var jag mycket nöjd över att golvet var rent. I onsdags åkte jag till täppan och jag var nöjd när ogräset var bortrensat. Innan jag somnade kollade jag på ett avsnitt. I torsdags tränade jag efter jobbet. Jag dammade lite medan jag pratade i telefon. När jag gick och lade mig var nöjd över att pallen vid sängen var ren. I måndags tränade jag efter jobbet. Jag tvättade, vattnade och somnade framför ett avsnitt. I tisdags tränade jag efter jobbet. Jag lade en ansiktmask och var nöjd över att mitt ansikte var rent. I onsdags tränade jag efter jobbet. Jag gick till biblioteket och var nöjd over att den försenade boken blivit tillbakalämnad. Jag strök högen med kläder samtdigt som jag kollade på ett avsnitt. I torsdags cyklade jag till täppan och jag var nöjd när jag slagit bort maskrosorna med lien. I måndags tränade jag efter jobbet.
och sen så svimmade jag
Jag var fem år. Jag var hemma hos min bästa kompis som hade klämt fingret och hennes mamma berättade hur det hade gåt till. Jag fick veta att fingret hade kommit i kläm i dörren och att det hade börjat blöda. Jag svimmade över min bästa kompis pappas bruna cowboyboots. Efteråt fick jag pinnglass så jag var nöjd och glad.
Jag var nästan trettio år. Jag var på bio och såg “Antichrist.” Lars von Trier berättade om hur det står till med naturen, kvinnas natur och sexualitet och kvinnans galenskap och ondska. Jag tittade inte när hon klippte av sin klitoris, men jag såg blodet och jag visste vad som hade hänt. Jag mådde illa och lämnade biosalongen. I trappan svimmade jag och vaknade upp gråtandes ur en dröm om den onda naturen. Jag krälade över golvet till toaletten och jag tycker mig minnas att jag svimmade en gång till utanför toalettdörren.
Nu har jag två sår på handen som påminner mig om fallet.
Imorgon blir det ett till för då ska jag skära bort klitoris. Det är lika bra har jag lärt mig.
Jag var nästan trettio år. Jag var på bio och såg “Antichrist.” Lars von Trier berättade om hur det står till med naturen, kvinnas natur och sexualitet och kvinnans galenskap och ondska. Jag tittade inte när hon klippte av sin klitoris, men jag såg blodet och jag visste vad som hade hänt. Jag mådde illa och lämnade biosalongen. I trappan svimmade jag och vaknade upp gråtandes ur en dröm om den onda naturen. Jag krälade över golvet till toaletten och jag tycker mig minnas att jag svimmade en gång till utanför toalettdörren.
Nu har jag två sår på handen som påminner mig om fallet.
Imorgon blir det ett till för då ska jag skära bort klitoris. Det är lika bra har jag lärt mig.
onsdag 27 maj 2009
"man känner sig värdefull och vet att ens 'input ger output'och energin flödar"
När jag kom till jobbet idag låg det ett nyhetsbrev från Talarforum i inkorgen. Den här gången var det skrivet av Tina Thörner, rallykartläsare. Just nu kan en dag inte börja bättre än så.
"Vad är det som får oss att ”ticka” och känna oss värdefulla! Hur många kan det vara som skulle vilja ha ett ständigt flöde av passion och energi i livet? I det här nyhetsbrevet vill jag dela med mig några av ingredienserna från mitt recept som fungerar för att”skapa just detta” för mig!
Jag bestämde mig väldigt tidigt för att jag ska leva ett liv med kvalité i varje dag – vad som än händer. Om det sedan blir långt eller kort, ja det vet man ju inte. Och är man kartläsare i rally – ja då vet man aldrig om man kommer hem i samma skick som när man reste iväg. Det här är en mental process och inställningar man måste göra sig bekväm med.
Jag har gjort det och idag är jag en ”livsnjutare” och ser jordelivet som det som är ”här och nu” och som jag själv är ansvarig för till 100%.
Vi skapar oss alla den verklighet som passar just vår syn på hur saker och ting ska vara. Det finns lika många verkligheter i världen som det finns människor – vems är då den enda rätta verkligheten? För mig är det ju ”min förståss”, men samtidigt förstår man utmaningen som finns för att skapa ”harmoni” bland människor, kulturer och religioner ivärlden.
Drivet för mig i vad jag än tar mig för är att skapa en ”passion” till det jag ska göra eller de utmaningar som dyker upp i min väg. Att göra det så positivt som jag bara kan. Jag säger ofta till mig själv – Jaha ja, det här är livet och vad kommer jag att lära mig av det här närjag klarat av det? Men innan det blir ett naturligt mönster i ens vardag krävs det TRÄNING och åter TRÄNING. För alla våra beteenden och verkligheter om vad som är OK eller inte är inlärda. För mig handlar hela livet om att ”lära och se om det fungerar för mig, annars får jag lära nytt eller helt enkelt lära om”.URSÄKTER är något som jag försöker slopa helt i mitt liv. Vad är det egentligen? För mig är det att skylta med att man inte TAR ANSVAR till100%.
Och vet ni vad? Skapar man sitt ”livs verktygslåda” där man tar fram verktyg efter verktyg vartefter livets utmaningar dyker upp, ja helt plötsligt känns livet lättare att leva, man njuter av det som sker här och nu, man känner sig värdefull och vet att ens ”input ger output”och energin flödar."
Jag försöker fortfarande göra saker som jag egentligen inte gör men jag kan fortfarande komma på otaliga anledningar att hata inspiratörer. Hennes förebild är hundar. Hon bemöter alla som en frisk och omhändertagen vovve.
Jag funderar på att gå och lyssna på henne.
"Vad är det som får oss att ”ticka” och känna oss värdefulla! Hur många kan det vara som skulle vilja ha ett ständigt flöde av passion och energi i livet? I det här nyhetsbrevet vill jag dela med mig några av ingredienserna från mitt recept som fungerar för att”skapa just detta” för mig!
Jag bestämde mig väldigt tidigt för att jag ska leva ett liv med kvalité i varje dag – vad som än händer. Om det sedan blir långt eller kort, ja det vet man ju inte. Och är man kartläsare i rally – ja då vet man aldrig om man kommer hem i samma skick som när man reste iväg. Det här är en mental process och inställningar man måste göra sig bekväm med.
Jag har gjort det och idag är jag en ”livsnjutare” och ser jordelivet som det som är ”här och nu” och som jag själv är ansvarig för till 100%.
Jag går upp varje morgon och ser världens unikaste underbaraste vackraste varelse som är just JAG, för det finns ingen mer som mig! Visst kan det vara skönt att veta? Den som lever och bor i Sverige (på minimiexistens) tillhör de 20 % som är RIKAST i världen och som jag ser det är vi sedan alla VINNARE – för vi har fått möjligheten att leva ett liv här på jorden – en del längre (kan bli runt 30 000 dygn) eller så får man bara en kort tid. VARJE dag har ett värde och det värdet bestämmer JAG själv utifrån just mina förutsättningar!
Under åren har jag haft hundar och de har kommit att bli mina förebilder – min inställning till allt och alla är att bemöta det som en frisk och omhändertagen vovve. Alltid glad och positiv i varje möte med vem det än må vara och att sedan kunna ge kravlös kärlek hela tiden utan att någonsin agera dömande! Men draghjälp har jag fått av att växta upp i Värmland och lärde mig tidigt att ”Stråla som sola i Karlstad”. För vad hjälper det att gå och hänga med huvudet? Har någon av er känt att det blivit bättre då?
För mig har det blivit ett mantra att skapa en nyfikenhet i allt som händer mig varje dag. Jag följer upp mitt FOKUS = vad är det jag har siktet inställt på – min TOLKNING av det som händer = vad betyder det här för mig?, och slutligen min RESPONS = hur agerar jag. När man blir medveten om de här bitarna och sedan tar ansvaret att kunna styra över dem – ja då är och blir man den bästa ”controllern” av sitt liv.
Många bedömer sig själv i jämförelse med andra – ska man det?? Inte vet jag – men det här har blivit en antagen verklighet runt om i hela världen – och det skapar driv… och som allt annat är det både positivt och negativt beroende på när man anammar det.
Under åren har jag haft hundar och de har kommit att bli mina förebilder – min inställning till allt och alla är att bemöta det som en frisk och omhändertagen vovve. Alltid glad och positiv i varje möte med vem det än må vara och att sedan kunna ge kravlös kärlek hela tiden utan att någonsin agera dömande! Men draghjälp har jag fått av att växta upp i Värmland och lärde mig tidigt att ”Stråla som sola i Karlstad”. För vad hjälper det att gå och hänga med huvudet? Har någon av er känt att det blivit bättre då?
För mig har det blivit ett mantra att skapa en nyfikenhet i allt som händer mig varje dag. Jag följer upp mitt FOKUS = vad är det jag har siktet inställt på – min TOLKNING av det som händer = vad betyder det här för mig?, och slutligen min RESPONS = hur agerar jag. När man blir medveten om de här bitarna och sedan tar ansvaret att kunna styra över dem – ja då är och blir man den bästa ”controllern” av sitt liv.
Många bedömer sig själv i jämförelse med andra – ska man det?? Inte vet jag – men det här har blivit en antagen verklighet runt om i hela världen – och det skapar driv… och som allt annat är det både positivt och negativt beroende på när man anammar det.
Vi skapar oss alla den verklighet som passar just vår syn på hur saker och ting ska vara. Det finns lika många verkligheter i världen som det finns människor – vems är då den enda rätta verkligheten? För mig är det ju ”min förståss”, men samtidigt förstår man utmaningen som finns för att skapa ”harmoni” bland människor, kulturer och religioner ivärlden.
Drivet för mig i vad jag än tar mig för är att skapa en ”passion” till det jag ska göra eller de utmaningar som dyker upp i min väg. Att göra det så positivt som jag bara kan. Jag säger ofta till mig själv – Jaha ja, det här är livet och vad kommer jag att lära mig av det här närjag klarat av det? Men innan det blir ett naturligt mönster i ens vardag krävs det TRÄNING och åter TRÄNING. För alla våra beteenden och verkligheter om vad som är OK eller inte är inlärda. För mig handlar hela livet om att ”lära och se om det fungerar för mig, annars får jag lära nytt eller helt enkelt lära om”.URSÄKTER är något som jag försöker slopa helt i mitt liv. Vad är det egentligen? För mig är det att skylta med att man inte TAR ANSVAR till100%.
Och vet ni vad? Skapar man sitt ”livs verktygslåda” där man tar fram verktyg efter verktyg vartefter livets utmaningar dyker upp, ja helt plötsligt känns livet lättare att leva, man njuter av det som sker här och nu, man känner sig värdefull och vet att ens ”input ger output”och energin flödar."
Jag försöker fortfarande göra saker som jag egentligen inte gör men jag kan fortfarande komma på otaliga anledningar att hata inspiratörer. Hennes förebild är hundar. Hon bemöter alla som en frisk och omhändertagen vovve.
Jag funderar på att gå och lyssna på henne.
måndag 11 maj 2009
De kristna fröpåsarna
På tunnelbanan satt jag och plockade med mina fröpåsar. Jag läste om hur jag bör gå tillväga för att uppnå bästa resultat. Sockerärtena och plocksallaten trivs bäst i mullrik jord, lärde jag mig. Jag vet att jorden på min täppa är lerig, men om den är mullrik vet jag inte. Jag funderade på hur tätt morötterna ska sås, om jag kan sätta jordärtkockor och potatis i samma land, om det är för kallt för persiljan.
Jag blev avbruten i mina tankar av kvinnan bredvid. Hon frågade om jag ville följa med på en alldeles särskild gudstjänst på söndag. Jag svarade att det vill jag inte och tänkte att nästa gång jag åker tunnelbana ska jag pilla med knivar och sprit, så att ingen vågar tilltala mig.
Jag blev avbruten i mina tankar av kvinnan bredvid. Hon frågade om jag ville följa med på en alldeles särskild gudstjänst på söndag. Jag svarade att det vill jag inte och tänkte att nästa gång jag åker tunnelbana ska jag pilla med knivar och sprit, så att ingen vågar tilltala mig.
söndag 10 maj 2009
Min täppa
På hallgolvet ligger gräs från min täppa. Mina 100 kvadratmeter mark. Jag ska odla jordärtskockor, potatis, sallad, blommor, kryddor, squash. Rabarber och två små svarta vinbärsburkar finns redan. I sommar ska jag ligga vid mina svarta vinbärsbuskar och läsa och dricka kaffe. Jag är mycket nöjd med att äntligen ha funnit en hobby. Jag ska gräva, gödsla, vattna, så och sätta. Min täppa.
måndag 4 maj 2009
Ett landskap med hinder
På en fönsterplats till vänster strax efter ingången sitter en kvinna som inte jobbar på min avdelning. Första dagen på det nya kontoret hälsade jag på henne. Det råkade bli så. Jag tror inte att jag log för jag brukar antingen hälsa eller le, inte både och. Nästa dag hälsade jag på henne igen. Annars kunde hon ju tro att mitt undvikande var något slags ställningstagande. Så fortsatte det sedan. Varje dag ett hej för hon satt alltid där jag kom till jobbet strax efter åtta.
Men så en dag hälsade jag inte. Jag tyckte mig nämligen ha sett en viss motvillighet i hennes uttryck när hon hälsade på mig. I två dagar hälsade jag inte på henne, men så den tredje dagen pratade vi vid kaffeautomaten, om kaffeautomaten antar jag, och det blev ju en anledning att hälsa på varandra igen. Jag inbillar mig att hon ser lite gladare ut nu, när hon hälsar på mig. Men jag andas ut när hon inte sitter på sin plats. Så mycket bättre att slippa hälsa. Hon sitter nästan alltid på sin plats när jag kommer till jobbet strax efter åtta.
När jag ska hämta min post måste jag gå förbi hela avdelningen för kommunikation, så jag går helst inte och hämtar min post. Många har jag träffat på möten och vid kaffeautomaten så jag antar att jag skulle kunna hälsa på dem. Jag gör det oftast inte för det skulle bli för många hälsningar per meter. Jag tittar ner eller så antingen hälsar eller ler jag. Ibland håller jag andan och hoppar och gör både och, med risk för att tappa både ansiktet och värdigheten.
Jag planerar en neurotisk sommar. Jag vill inte vara slö, slapp och likgiltig längre. Jag är kanske frisk nu. Jag kanske klarar av att hantera lite ångest. Jag är kanske en annan person nu än den jag var då.
I helgen oroade jag mig för att jag hade lagt upp bilder på mig själv på facebook, att jag hade glömt att lämna programmet till styrgruppen, att jag hade ställt krav på personer som jag inte vet om jag har rätt att kräva något av och något dumt jag sa när jag var full.
Möjligen oroar jag mig redan tillräckligt mycket. Allt ovan tyder på det.
Jag ska försöka klara mig nu.
Men så en dag hälsade jag inte. Jag tyckte mig nämligen ha sett en viss motvillighet i hennes uttryck när hon hälsade på mig. I två dagar hälsade jag inte på henne, men så den tredje dagen pratade vi vid kaffeautomaten, om kaffeautomaten antar jag, och det blev ju en anledning att hälsa på varandra igen. Jag inbillar mig att hon ser lite gladare ut nu, när hon hälsar på mig. Men jag andas ut när hon inte sitter på sin plats. Så mycket bättre att slippa hälsa. Hon sitter nästan alltid på sin plats när jag kommer till jobbet strax efter åtta.
När jag ska hämta min post måste jag gå förbi hela avdelningen för kommunikation, så jag går helst inte och hämtar min post. Många har jag träffat på möten och vid kaffeautomaten så jag antar att jag skulle kunna hälsa på dem. Jag gör det oftast inte för det skulle bli för många hälsningar per meter. Jag tittar ner eller så antingen hälsar eller ler jag. Ibland håller jag andan och hoppar och gör både och, med risk för att tappa både ansiktet och värdigheten.
Jag planerar en neurotisk sommar. Jag vill inte vara slö, slapp och likgiltig längre. Jag är kanske frisk nu. Jag kanske klarar av att hantera lite ångest. Jag är kanske en annan person nu än den jag var då.
I helgen oroade jag mig för att jag hade lagt upp bilder på mig själv på facebook, att jag hade glömt att lämna programmet till styrgruppen, att jag hade ställt krav på personer som jag inte vet om jag har rätt att kräva något av och något dumt jag sa när jag var full.
Möjligen oroar jag mig redan tillräckligt mycket. Allt ovan tyder på det.
Jag ska försöka klara mig nu.
måndag 27 april 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)