Kaffe, kanelbullar, sirapsdrömmar och en pinsam, i bästa fall besvärande, konversation. Jag fruktar mina och mammas fikastunder på Larsgatan. Då vill hon alltid prata om mig och om hur jag har det. Prata allvar. Maria, hur mår du? Maria, du använder väl preventivmedel? Jag vrider i alla fall lite mindre på mig nu än vad jag gjorde när jag sjutton år när hon ställer sina frågor. Nu vet hon redan allt och inget.
Ett fikatillfälle, jag var nog sjutton år, minns jag särskilt tydligt och jag tror inte att jag någonsin kommer att glömma det för då löd frågan: Maria, är du attraherad av män? Jo, ja, svarade jag, fruktansvärt pinsamt berörd, och erkände med dessa ord mitt, tydligen uppenbara, heterosexuella misslyckande.
Vid andra tillfällen fiskade mamma efter uppgifter om mitt och min kompis Hillevis förhållande till varandra. När Hillevi sov över brukade vi sova båda två i min säng för den var tillräckligt stor för oss båda. Jag tror att vi delade täcke också.
Vi delade säng flera nätter i rad en gång. Av någon anledning som jag nu inte minns låg min madrass direkt på golvet. Jag kanske tyckte att det var fräckt, lite bohemiskt. Hur som helst så var det sommar och väldigt varmt och Hillevi är min allra varmaste kompis så det blev mycket varmt och svettigt. När hon hade åkt upptäckte jag att golvet under madarssen hade möglat och svällt. Möglet kunde tvättas bort men för att golvet skulle rymmas i mitt rum igen, blev pappa tvungen att skära bort en del av en bräda.
Mina föräldrar misstänkte nog att jag och Hillevi hade haft många heta nätter tillsammans, i sexuell bemärkelse, för nästa gång hon sov över blev mamma orolig när hon upptäckte att vi inte delade säng. Hon trodde nog att vi hade bråkat. Men, Hillevi, ligger du på golvet, frågade hon bekymrat. Antagligen lika bekymrad över min oklara sexualitet som över min relation till Hillevi, den antagna flickvännen.
Jag kom att tänka på dessa händelser i söndags när jag mindes lördagen och hur jag då stod och argumenterade för att jag är den mest heterosexuella personen som jag känner till. Jag har ingen aning om varför, men jag minns att Ida steg fram och bekräftade att så är det, Maria är min mest heterosexuella kompis. Det kanske var mamma jag ville övertyga. Mamma, jag är attraherad av män.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Maria, tänk om det är så att vi alla vill ha dig för att vi egentligen vill ha mamma Eva? Ingen vet. Hon är bra fin med sina omsorger i alla fall, Eva.
Maria!
När någon understryker sin heterosexualitet med sådan emfas som du just gjort, brukar det ofta tyda på en skamfylld ambivalens gällande sin läggning. Vem försöker du övertyga? Din mamma? Eller dig själv?
Oväntat att du skulle påpeka det, Manne. Ingen, skam, bara skuld och det skulle i det här fallet isf vara en känsla av skuld över att tillhöra normen. Men det är rätt fint, när jag tänker efter.
Jag vet. Men du vill väl att jag ska vara precis så förutsägbar. Det ger dig kontinuitet och det är ju viktigt.
Skicka en kommentar