Jag tror att det tog en kvart för mig att cykla till Marks gymnasieskola, skolan där jag gick i tre år. Mamma sa att endast om det var tjugo minusgrader eller kallare så fick jag ta bussen. Då fick jag hennes välsignelse och en busspeng. En vintermorgon hade det fallit så mycket snö i kommunen att inga skolbussar kunde ta sig fram och alla elever fick ledigt från skolan. Pappa tyckte att det var dumheter, han cyklade minnsann över Kalixbron hela sin barndom hur kallt och snöigt det än var. Han tyckte att jag och min bror skulle cykla iväg till skolan, trots att ingen annan skulle vara där.
Pappa växte upp på en bondgård i Kalix. Det var farmor, farfar, min pappa och hans fem bröder. En bror drunknade som barn under islossningen på Kalixälven, men det pratar min pappa aldrig om. Men de var alltså fortfarande många bröder som fick samsas om utrymmet och dela på maten. För att roa sig brukade pappa gå på gratis matinévisningar av husmorsfilmer. Husmorsfilmerna visade husmödrar som organiserade hsuhållet på bästa föredömliga sätt och som lagade ordentlig svensk husmanskost .
Min pappa tittade och njöt och cyklade hem igen, över Kalixbron. Han slickade sig om munnen, klappade sig på magen och berättade nöjt för sin mamma att det var jättegott. "Jaså, hur vet du det?", frågade hon honom. "Det såg jag ju", svarade han, fortfarande lika nöjd.
Jag känner ingen som är lika nöjd som min pappa. Särskilt när han har arbetat en vecka och får sätta sig i fotöljen vid brasan på fredagen med ett glas whiskey. När mamma ropar från köket att middagen, lyxig fredagsmiddag, är klar så blir det nog nästan för mycket för honom. Eller, han tycker nog att det är som det ska vara, att han förtjänar att njuta riktigt ordentligt efter en hård arbetsvecka.
Ibland är jag nästan lika nöjd. Som när jag sitter och äter god frukost en söndagsmorgon med morgontidningen framför mig och "Godmorgon världen" i radion. Som gott kaffe klockan elva. Som en perfekt fredagskväll med godsaker och tv-serier. Som en springtur i skogen. Som kolja och korv.
Pappa växte upp på en bondgård i Kalix. Det var farmor, farfar, min pappa och hans fem bröder. En bror drunknade som barn under islossningen på Kalixälven, men det pratar min pappa aldrig om. Men de var alltså fortfarande många bröder som fick samsas om utrymmet och dela på maten. För att roa sig brukade pappa gå på gratis matinévisningar av husmorsfilmer. Husmorsfilmerna visade husmödrar som organiserade hsuhållet på bästa föredömliga sätt och som lagade ordentlig svensk husmanskost .
Min pappa tittade och njöt och cyklade hem igen, över Kalixbron. Han slickade sig om munnen, klappade sig på magen och berättade nöjt för sin mamma att det var jättegott. "Jaså, hur vet du det?", frågade hon honom. "Det såg jag ju", svarade han, fortfarande lika nöjd.
Jag känner ingen som är lika nöjd som min pappa. Särskilt när han har arbetat en vecka och får sätta sig i fotöljen vid brasan på fredagen med ett glas whiskey. När mamma ropar från köket att middagen, lyxig fredagsmiddag, är klar så blir det nog nästan för mycket för honom. Eller, han tycker nog att det är som det ska vara, att han förtjänar att njuta riktigt ordentligt efter en hård arbetsvecka.
Ibland är jag nästan lika nöjd. Som när jag sitter och äter god frukost en söndagsmorgon med morgontidningen framför mig och "Godmorgon världen" i radion. Som gott kaffe klockan elva. Som en perfekt fredagskväll med godsaker och tv-serier. Som en springtur i skogen. Som kolja och korv.
3 kommentarer:
Det är nog skillnaden på din och min pappas kälfrusna barndomsanekdoter. Din pappa låter så nöjd. Min låter triumferande bitter. När det låter så där mysigt med cykelturer över Kalixbron är jag alls inte lika övertygad om att jag till varje pris vill klippa navelsträngen till fattig-Sverige.
Du och Manne får ju göra ett besök i fattigsverige när ni kommer till mig och min loppdrabbade, eller vad det nu är för fattigt, lägenhet i november.
Åh, Maria. Jag vill äta frukost med dig och lyssna på GOd Morgon världen och vara nöjd. Det lät helt sjukt fint.
Skicka en kommentar