Tidigt en morgon

Kl 07:00 sitter vi på spinningcyklarna. Det är en man i 50-årsåldern som håller i passet och han gillar typisk gammal musik. The Beatles, Rolling Stones och The Beatles. Under hela passet gör han konstiga röresler med sin ena arm. Jag tänker att ingen gör sådana rörelse frivilligt. De är ryckiga och stelt slängiga. Jag tycker synd om honom och funderar på om han inte borde sagt till i början av passet att han lider av spasmer, eller att han lätt får kramp eller vad det nu kan vara som han lider av. Men så tänker jag att han kanske bara vill försöka vara normal och inte göra så stor grej av sitt handikapp.

Efter passet, på väg till jobbet, frågar Titti om jag inte tyckte att spinningledaren var störig som diggade på det där sättet med armen till musiken, till och med med båda armarna vid ett tillfälle. “Och såg du den där mannen bredvid mig som började spela luftgitarr?”, frågar hon.

Tydligen gjorde spinningledaren alla de där rörelserna helt frivilligt. Och mannen bredvid Titti ville inte vara sämre än ledaren.

Skägg, mustasch och jag vet inte vad

Det är tydligen viktigt att kalla saker vid sina rätta namn, så jag försöker.

Jag stod med en pincett framför spegeln och noppade bort det där håret som sitter mellan överläppen och näsan. Det var min mustasch som jag noppade bort. Jag stod med en pincett framför spegeln och noppade bort hår från undersidan av hakan. Det var mitt skägg som jag noppade bort. Mitt skägg kallar jag det för det är dess rätta namn. Det är svårare att säga skägg än mustasch.

Jag hade några sekunder över när jag väntade på att pastan skulle bli klar så jag ställde väckarklockan. Så att det skulle vara gjort. Jag har ingen aning om vad jag ska kalla det. Effektivitet kanske. Troligtvis något sjukare.

Ett försök till en sensation

Jag skickade artikeln till honom så att han skulle få läsa den innan den publicerades. Han svarade att de säger mötas, inte krockar, men att jag självklart fick välja vad jag ville skriva. Jag tänkte att det skulle bli bättre TV av en krock, men TV var tydligen inte aktuellt så jag sansade mig.

Det började ju faktiskt bli bråttom för länge sedan

När jag klev på tunnelbanan så satt hon redan där. Jag satte mig mittemot. Vi tittade på varandra ibland, fick ögonkontakt.

Hon var en ungdom, nästan ett barn. Om jag skulle ha sagt till henne att hon såg emo ut så skulle hon säkert ha blivit förbannad och tyckt att jag var en jävla vuxen typ som inte fattar någonting. Hon var klädd i svart, hennes hår var färgat svart och läpparna röda. Hon såg ut att hata livet och alla människor. Hon skrev något på en rulle frystejp och jag tänkte att ja ja, det är väl ett bandnamn och hon ska sätta den på sin väska.

När hon klev av tunnelbanan tittade jag mot sätet där hon hade suttit och vid fönstret satt en bit frystejp med texten "Lämna inte livet med sparade krafter". När hon skrev den där lappen lyssnade jag på återhållsam pianomusik och funderade på vilken sorts müsli jag skulle köpa och säkert också på hur många bananer jag skulle köpa. Jag tänker ofta på bananer. Särskilt efter träning.

Ungdomen hade genomskådat mig. Budskapet handlade om mig för det gör allt. Att lämna livet med sparade krafter handlar om mig.

Jag köpte fyra bananer. Jag köpte en müsli med fem sorters bär.

nåt slags sötnos

Jag var osäker på om den han talade med i telefon var en vuxen person, ett barn eller ett husdjur. Jag misstänker att det var en vuxen person, men jag hoppas att det var en liten gullig kattunge.

där allt det väsentliga sker

Det var som i "Mean girls", scenen där Lindsay Lohan kliver in på Halloweenfesten utklädd till en ful häxa, inte till något sexigt och avklätt som de andra tjejerna. Vi klev in på festen som Göran Greider och Göran Greider. De andra var sig själva med greiderska skjortor. Vi klev ut från festen med kvällens pris.

Bakgrunden till festen var ett nyinflyttat besök på IKEA och en skymt av Göran Greider. Det blev ett skämt och senare en fest. Värden skrev ett mejl till Göran Greider och berättade om festen. Han bad om en hälsning och det fick han. Så här lyder Göran Greider hälsning till festen:

"Ja, IKEA är alla mötens moder...
Och självklart skickar jag en hälsning till er spännande fest:
I namn av socialismen och mänsklighetens, liksom allt levandes slutliga befrielse hälsar jag er välkomna till Stockholm och framförallt till dess utkanter, där allt det väsentliga sker. /Göran G"

Jag drar i mitt fortfarande mycket yviga hår och ingenting väsentligt sker i min utkant, vad än Göran Greider säger.

Aller et retour

”Jag vill se det arkeologiska Kartagho”, sade han.

Han hade dåliga tänder och talade osammanhängande om Bob Marley och Polen. Han hade följt efter oss ända från Hammamets tågstation via Tunis och vidare till Kartagho. Framme i Kartagho frågade vi vad han ville, varför han följde efter oss. Han ville se det arkeologiska Kartagho, sade han och tittade på oss med stora pupiller. Vi promenerade uppför backen till det arkeologiska Kartagho, men vi såg inte till honom någon mer gång under vår resa.

Det var lågsäsong på turistorten och vi var nästan ensamma på hotellet. Det var vi, ett reumatikerpar och ett gäng som sysslade med import och export. Det var ingen kvällsunderhållning vid poolen, bara en tom scen som lovade att bjuda på show.

Vi åkte från världsarv till världsarv, upp i Atlasbergen till varma källor, till barska kvinnor som slängde lera på våra kroppar. Vi slängde oss själva ner i Medelhavet och i galna chaufförers händer.

Nu längtar jag efter att få slänga mig ner någon annanstans, med eller utan linnebyxor.