Inspiratören och tråkmånsen

Jag satt där och skrattade så jag nästan grät och grät nästan för att jag blev så rörd. Det var lite obekvämt, men jag kunde inte värja mig. Jag kom inte på en enda anledning att hata honom, den där inspiratören. Mig själv hatade jag en aning.

I publiken satt även den här mannen. Honom kan man också boka som talare och låta sig inspireras av. Han botar tydligen depression.

Stilla, stel och skeptisk

Jag gör saker som jag egentligen inte gör. Jag undersöker om jag är en tråkmåns eller inte. Mycket tyder på att jag är en tråkmåns.

I lördags tittade jag på en sång- och danskvinna som talade flera språk. Det var en föreställning som utgav sig för att vara rolig, men jag skrattade bara ett par gånger. Det var meningen att man skulle applådera efter varje låt och lustighet, men det gjorde inte jag. Nej, jag applåderar bara i slutet på föreställningen, sade jag. Kan ju inte hålla på och klappa hela tiden. Jag satt stilla och stel. Senare under kvällen hoppade en liten man upp ur en tårta och det såg ju onekligen lite lustigt ut. Jag rynkade på ögonbrynen och vände mig mot baren. Mannen började att sjunga.

Dagens planerade besök till stand up comedy-klubben blev skjutet på framtiden, men imorgon ska jag gå på ett frukostseminarium och lyssna på en inspiratör. Jag har hört att det är en fantastisk föreläsning. Inspirerande, troligtvis. Jag är säker på att jag kommer att komma på otaliga anledningar att hata honom. Jag kommer att sitta där stilla, stel och mycket skeptisk.

"standing watching, no one waving"

The Blue Nile - O Lolita

Spartips från en annan tid

Om man inte har råd med den äkta varan, så finns det knep att ta till.

"Den dyra pistagemandeln kan man faktiskt fuska med vid småbrödsbakning t ex. Färga hackad sötmandel grön med karamellfärg och det spar en hel del av hushållskassan.

"Passa på och köp ett kilo köttiga fläskben, när de är billiga. Stek dessa som revbensspjäll. Lägg i fyra plommon och en morot skuren i bitar. Red av såsen och bjud potatis eller endast grönsaker till, allt eftersom kalorijakten tillåter. Jättegott och billigt."

"Regnigt och tråkigt väder hela dagen"

Min morfar skrev dagbok under flera årtionden. Jag har lånat några av hans dagböcker och läser en historia om min morfar.

Ofta kände han sig ensam på kvällarna för mormor var på möte med LO-sektionen, med kyrkofullmäktige eller på kurs i fabriken. Mormor började arbeta i en gardinfabrik när barnen klarade sig själva och efter det engagerade hon sig i allt möjligt utanför hemmet. Men morfar satt kvar vid köksbordet. Han tyckte att mycket var strunt och skit och inbillning och var pliktskyldigt nöjd med allt som den moderna levnadsstandarden kunde erbjuda.

5 november 1989:

"sedan är arbetsdagen slut för min del, det är både på gott och ont, ibland på eftermiddagarna drabbas jag av melankoli och depressiva tankar."

14 juni 1987:

"i den eventuella själen är det inte heller någon ro ibland är jag rädd för vad som komma. Plågor. Kanske vettet försvinner man ser så mycket elände"

Morfar var snickare men när kroppen inte längre klarade av kalla och arbetsamma dagar på byggen, började han arbeta som vaktmästare för Marks bostäder. På rasterna spelade han kort med arbetskamraterna.

10 januari 1984:

"Ordnar med två garagelås, spela kort vinner 10 kr på stopp, byter en badkarsblandare på muraren, packar om kranar på vrågärdesgränd, slutar arbetet äter fläskkorv med Maj-Britt innan hon går till sitt arbete, sätter ett litet kok i källaren"

Han satte ofta ett litet kok i källaren. Lika ofta försökte mormor banta. Varje gång ett kort konstaterande. Hembränningsapparaten har gått i arv.

Efter flera hjärtinfarkter och magbesvär blev han halvt sjukpensionerad. Antagligen är de många operationerna en anledning till hans dystra tankar. Han tänkte på döden och på om han skulle få leva och se sina barnbarn växa upp.

Jag och min bror var ofta hos mormor och morfar. Peter satt stilla och läste. På semestern i Bulgarien åkte han radiobilar 20 gånger på en kväll och drack lika många flaskor läsk. Jag var ganska tjurig, men också en liten blomma. Så står det i dagböckerna. Jag minns att jag som liten satt i morfars knä och han kramade om mig hårt tills jag tappade andan och så gungade han mig och kallade mig för Maria-Pia Boëthius. Jag visste inte vem det var utan trodde att jag var Maria-Pia Påtärnljus.

19 juli 1987:

"Nu kom alla barnen rusande på en gång de stojar och bråkar så det går inte att skriva."

Som vanligt åkte vi till minneslunden

På tåget läste jag några av morfars dagböcker. 1988 skrev han ned en dikt i sin dagbok. Samma dikt finns i minneslunden där hans aska nu är begravd.

På god väg mot DÖDEN

Simone de Beauvoir dog till slut.

"Det finns ingen naturlig död: ingenting som händer en människa är någonsin naturligt, eftersom hennes närvaro sätter hela världen i fråga. Alla människor är dödliga, men för varje människa är döden en olyckshändelse och – även om den är väntad och motsedd med resignation– ett otillbörligt våld.”

Simone de Beauvoir, Avled stilla

En 30-årskris, kastade min bror i mitt ansikte, när jag sade att jag tänker på min kropp mer än vad jag någonsin gjort. Så är det nog. Jag tänker på kroppen och döden. Min kropp och min död.

På ett sätt, möjligen alla, ett framsteg.

Jag ska försöka att omsätta mitt begär till livet i handling.