Ibland ger jag nästan upp

Jag måste ha varit ett fruktansvärt barn, tänker jag ibland. Jag stormade runt och skrek och smällde i dörrar. Om jag inte fick min vilja igenom så satte jag mig ner och vägrade att göra någonting alls.

Jag kommer ihåg en vinter i Kalix hos farmor och farfar. När jag var riktigt liten fick jag ligga inbäddad bland fårfällar i en pulka bakom pappas skidor. Den här vintern var jag tvungen att stå på egna skidor. Hela familjen och farfar åkte ut på utflykt i skog och gnistrande snö. Vi grillade som vanligt falukorv och drack varm saft. På vägen tillbaka blev jag på dåligt humör, satte mig i en bod och vägrade att följa med resten av familjen. Jag vägrade att inse att det bara fanns ett sätt att komma hem: att bita ihop, ta sig i kragen och helt enkelt bara göra det.

Jag måste ha varit en fruktansvärd vuxen, tänker jag ibland. Jag vägrade att inse att det bara fanns ett sätt att komma hem: att bryta ihop, bita ihop, bita i något blått, ta sig i kragen och helt enkelt bara göra det.

Nu vet jag bättre. Nu vet jag att det alltid blir bättre.