Det finns en rysk resebyrå som anordnar fiktiva resor. Resrutt, biljetter, restaurangkvitton, souvenirer, visum, photoshoredigerade foton framför kända sevärdheter, kul anekdoter och vykort till familj och vänner. Allt utom den fysiska förflyttningen ingår. En resa till Argentina kostar cirka 4000 kr och om man vill slå på stort och beställa en fiktiv resa till månen så kostar det ungefär vad en riktig jorden runt-resa skulle kosta.
Ah, det bästa av två världar, tänker jag. Jag skulle kunna ligga på sofflocket i två veckor och efter den tiden stiga ut ur lägenheten med spännande historier från mina äventyrliga resor runt jorden. Det påminner om en gammal barndomsdröm som jag ibland fortfarande önskar uppfylld. Jag önskade att det fanns två versioner av mig, en som gjorde alla roliga saker och en som gjorde de tråkiga. Den förstnämnda skulle belönas av den sistnämnas slit, men inte behöva uppleva någon ångest och tristess.
De fiktiva resorna kanske kan fungera på ett liknande sätt. Som ett sätt att resa utan att behöva uppleva alla besvärliga saker som det innebär att förflytta sig.
Jenny Diski:
"Jag reser för att få vara stilla. Jag vill befinna mig på eller röra mig över tomma vidder under förhållanden där ingenting kommer att hända. När jag åker på semester vill jag ha en tom strand och en fri horisont."
Inget ont om resandet egentligen. Att resa är så klart roligare än att göra geografiläxan eller att stryka kläder. Men ändå, konstruerade minnen fungerar ibland lika bra som autentiska sådana (saker som upplevelser och erfarenheter lämnar lämnar jag här därhän). Om jag tillräckligt många gånger tittar på ett fotografi där jag står och vinkar glatt på den kinesiska muren, så kanske jag till slut tror att jag har varit där.
Jag promenerade på den kinesiska muren förra sommaren. Det var lite kallt, men jättehäftigt att känna historiens vingslag. Det kanske räcker så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar