onsdag 30 april 2008

Steg för steg


Tidig morgon i skog och löpspår. En timmas plågsam njutning med enda tanken att springa till punkt a.

Sällskap: några rådjur och brittisk 80-talspop.

tisdag 29 april 2008

En gul tapet



Länge har jag tyckt om att umgås med mig själv, ensam, ensam hemma i min lägenhet. Ligga i soffan eller gå runt i lägenheten och lägga var sak på sin rätta plats. Den där långsamma, nöjda ensamheten som Jenny Diski är så bra på att beskriva.

Här tänkte jag citera Jenny Diski men jag lyckas inte hitta en enda av hennes böcker bland hyllorna och högarna.

Men nu.
Nu är jag rastlös och sällskapssjuk.

Dionne Warwick - I just don't know what to do with myself

måndag 28 april 2008

Paddy McAloon

Paddy McAloon - en stadgad familjefar eller en galen blind man som bor med sin mamma i ett spökslott? Sedan det för några år sedan visade sig att Vic Godard varken är brevbärare eller bor hos sin mamma, litar jag inte på några uppgifter om engelska popmusikers levnadsförhållanden. Jag tror dock att det är sant att Paddy McAloon skrev skivan "I trawl the megahertz", när han efter en ögonoperation var tillfälligt blind. När han inte längre kunde läsa, lyssnade han på radio och fascinerades av alla ensamma röster som inte hade någon annan att vända sig till än en främling i en radiostudio långt borta. Det är dessa röster som får tala på skivan, men på ett spår sjunger Paddy själv.

"I'm lost, yes, I am lost.
I'll grow a long and silver beard.
I'll grow a long and silver beard.
And let it reach my knees."

Och det är är ju Paddy McAloons fantastiska röst jag allra helst vill höra.

(För övrigt tror jag att jag drabbades av en Clark Kent-effekt idag. Jag hade på mig mina nya nördglasögon på träningen och var pinsamt svag. Nästa gång är det linser, gymbrallor och holkärmslinne som gäller.)

söndag 27 april 2008

Rastlös trots gårdagens alla röda drinkar. Putsar fönster och dansar runt i mitt lilla hem till sockersöt Rick Astley.

Rick Astley - Don't say goodbye

fredag 25 april 2008

En kall vind, en ljummen vind

Att använda årstider som metaforer för känslor. Så enkelt och så effektfullt. Rod Stewart sjunger i Mandolin wind, en så vacker låt om kärlek, om en vinter så kall att bufflar dör.

Oh the snow fell without a break.
Buffalo died in the frozen fields you know.
Through the coldest winter in almost fourteen years.
I couldnt believe you kept a smile.

Jag huttrar alltid lite när jag lyssnar på den och kanske fäller en tår. Jag tänker på en tid när alla döda bufflar i världen inte spelade någon roll och jag tänker på en tid när de spelade all roll. Jag tänker också på en tid full av djupa hål och på tiden nu, på fast mjuk mark. Nu, "ett barn, en page och ett djärvt beslut, jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol".

torsdag 24 april 2008

Lästips



Rekommenderad läsning: "Manual för postmodern barnuppfostran" av Athena Farrokzhad och Tova Gerge i senaste numret av tidskriften Glänta.

Ett smakprov:
"Gnid ditt barn mot karbonpapper. Klipp sedan sönder pappret och klistra fast bitarna på barnets kropp. Ifrågasätt barnet som original. Ifrågasätt barnet som kopia. Ifrågasätt karbonpappret som konstruktion. /.../
Var gång barnet ger uttryck för att uppfatta något i världen som en kategori, lås in dig i badrummet och släck i taket så att ingenting syns. Placera ditt barn i militärskola för att demonstrera det absoluta bergeppets konsekvenser."

Det är kul för att det är kul, är kul, är kul och för att jag känner mig smart när jag läser det.

Jag kommer ihåg att jag är dödlig


Alvy: Hey, you didn't read Death in Venice till I bought it for ya.
Annie: That's right, that's right. You only gave me books with the
word death in the titles.
Alvy: That's right, 'cause it's an important issue.

För en månad sedan, eller kanske sex, upptäckte jag en ny sorts ångest: dödsångesten. Insikten om att jag är dödlig och upplevelsen av att det är rätt jobbigt är antagligen det bästa som har hänt mig. (Näst efter rikskuponger då.) Dödsångesten är utan tvekan den bästa och mest konstruktiva sortens ångest. Det finns bara ett liv som är mitt och en dag kommer det att ta slut, en jobbig insikt, men samtidigt så full av möjligheter. Mitt i den härliga härliga vårsolen är döden allt jag kan tänka på. Och egentligen inte mig emot. Utan den (och mitt överjag) skulle jag inte få någonting gjort. Tack döden, tack överjaget.

En av anledningen till intresset för döden, förutom att det så klart är ett viktigt ämne, är den att jag läser Carl-Henning Wjikmarks Stundande natten. I den ligger en man och väntar på att dö. Han ligger i sin sjukhussäng och läser, läser för livet, för att göra det lite längre.

När man har riktigt roligt, sägs det ju, glömmer man bort tiden och därmed sig själv. Med min flykt till böckerna var det förstås samma sak, det insåg jag så småningom: ett sätt att suspendera jaget och tiden./.../ Det är ren och skär upplevelse av att min tid rinner ut, och ett försvar mot den upplevelsen.

Jag ska på alla sätt jag kan komma på, försöka skjuta upp tiden till dess yttersta möjliga gräns. Kanske åker jag till Centralamerika, till Garirunafolkets trakter, blir en kulturtant som dansar med svängande höfter. Eller, vilket är mer troligt, så skyndar jag långsamt och lägger mig i soffan en stund och fortsätter att läsa om döden.