Några minuter av spänning på jobbet

Jag tittade på en man på kontoret på andra sidan gatan. Han såg ut att kunna vara snygg, men helt säker var jag inte.

När han gick bort från fönstret var allt som vanligt igen. Mannen från den svenska arbetsgivarorganisationen gick förbi mitt skrivbord några gånger.

På kontoret på andra sidan gatan såg jag sedan en man som inte var snygg; det är jag helt säker på att han inte var.

Mannen från den svenska arbetsgivarorganisationen gick förbi mitt skrivbord några gånger.

Nu packar jag ett par linnebyxor, ett par foträta skor, tabletter mot tillfällig diarré och tänker på den utlovade kvällsunderhållningen vid poolen.

En söndag i november tänker jag på något knöligt

I jorden hittade jag jordärtskockor. Det var ingen överraskning för det jag satt, det får jag skörda.

Jag är Simone de Beauvoir

Någon som kände Simone de Beauvoir sade till henne att inte komma för sent, för Simone de Beauvoir tyckte inte om när folk kom för sent till möten, så hon var där i tid och gick fram och tillbaka framför Simone de Beauvoirs hus i väntan på att klockan skulle bli fem. Klockan fem knackade hon på dörren. Simone de Beauvoir öppnade och konstaterade att hon var sen. Klockan på Simone de Beauvoirs vägg visade sju minuter över fem.

Hon är Claudine Monteil och hon sitter i en sal i ABF-huset på Sveavägen nästan 40 år senare och försäkrar att hon inte alls var sen. Simone de Beauvoirs klocka gick nämligen alltid sju minuter före alla andra klockor. Det var något som Paris feminister och intellektulla visste, alla förutom Claudine Monteil.

Härmed förklarar jag mig vara Simone de Beauvoir. Kom i tid för min klocka går alltid sju minuter före alla andra klockor.

Flykten till skogen

I en tygpåse lade jag en termos med kaffe, en flaska med vatten, en ostsmörgås, en banan och begav mig ut i skogen. Jag avvek från stigen och gick djupare in i skogen. Jag gick i perfekta trattkantarellsmarker: våt mossa, granskog, några björkar och lite blåbärsris, inte för mycket. Jag tänkte att jag inte skulle gå för långt in i skogen eftersom min vän med kartan och kompassen inte fanns vid min sida. Men så gick jag med krum rygg och blicken mot marken och när jag tittade upp visste jag inte längre vilket håll jag hade kommit ifrån. Jag hamnade på en höjd, där marken var torr och stenarna många, inte alls en plats för trattkantareller. Skogen var tyngd av löv och solsken, men för mig var den öde utan några svampar i sikte. När jag hittade stigen som leder hem blev jag besviken; den var ju inte alls vad jag letade efter.

Personen på bilden har inget med texten att göra

Här hängs jag ut som en lat person, som någon som saknar träningsdisciplin.

Semestergarderoben

Linne bör dam inte ha. Inte heller kort kjol. Svart antar jag är opraktiskt, eftersom det blir så varmt i solen. Nästan alla kläder som jag äger är svarta och de som inte är svarta är linnen eller alldeles för fina för utflykter till dammiga amfiteatrar och saltade ruiner.

Nu har jag börjat skapa en ny garderob, en semestergarderob med en ljus, ledig stil. Jag har börjat med att köpa ett par fula byxor. Ett par byxor med veck i ny stil. Formskuren linning. Dragkedja + hyskor på insidan. Veck fram som ger en slankare silhuett. 2 fickor med passpoal + 2 knäpptampar ton-i-ton med spänne bak. Beninnerlängd 65 cm, vidd nedtill 26 cm. Gråa, lagom ljusa.

Imorgon ska jag köpa en bomullsskojrta. Den är ful, i ledig stil och lagom ljus.

Hon ringer varje helg men ibland svarar jag inte

Jag säger att det är bra för det är det idag. Hon säger att det är bra med henne. Hon berättar att hon bäddar rent och sätter upp nya gardiner. Hon berättar om förra helgen, om bokmässan och ishockeyn. Jag får höra om barnafödslar, giftermål och utlandsresor. Ja, vad är det mer som har hänt, säger hon flera gånger och så kommer ytterligare något nytt om människor jag känner och om sådana som jag inte känner. Hon avslutar med en sorglig berättelse om tre systar och säger att man ska vara glad för att man ändå har det ganska bra och tänk på de fruktansvärda naturkatastroferna, tänk på de människorna. Men man vet ju aldrig, säger hon, när katastrofen kommer att drabba den egna familjen.

Ja, vad är det mer som har hänt? Jo, av den stora äppelskörden har jag gjort must, mos och pajer. Och så ska vi lägga ny matta i trappan. Den där som är så hal och som Peter ramlade ned för, trots den bruna mattan som nu ska bytas ut mot en svart.

Hon drar ut på samtalet och verkar vänta på att jag ska berätta något, men allt jag säger får hon dra ur mig. Jag berättar att ikväll ska jag träffa Malin, vi ska väl sätta oss på nån bar, och idag ska jag åka till Bauhaus och köpa fler väggfasta hyllor. Jag ska sätta upp dem på egen hand för allt klarar jag själv.

Jag säger att det är bra idag, men inget om igår eller någon annan dag.

Efter samtalet går jag ut för att köpa fler väggfasta hyllor. Jag åker ensam för att det är enklast så.