Hämtad från en död gammal get

Jag säger "Hur sa?" ibland. Ett tydligt ålderstecken eller så är jag bara gammaldags. I helgen har jag dammtorkat mina väggar (de såg för tråkiga ut). Jag ringde mamma och frågade varför hon inte har lärt mig att väggar måste rengöras ibland. Hon berättade att mormor gjorde det två gånger om året, men att hon själv slutade med det några år efter att hon flyttat hemifrån. Här står jag många år senare och gör som min mormor. Kanske både gammaldags och gammal nu.

Jag letar efter ålderstecken i mitt ansikte och hittar återigen linjerna som går mellan näsa och mun. Inget att göra så mycket åt.

Jag läser i Umberto Ecos Om fulhet att kvinnligt åldrande, under de flesta tider, har varit detsamma som kvinnlig fulhet. Inte något stort avslöjande. Men under några år i början av 1600-talet ansågs fula och gamla kvinnor tydligen vara rätt heta.

Utdrag från ett epigram från 1535, då allt var som nu:

Skrumpbröst, hängbröst

vissna bröst, bröst som

ger sur vätska och inte mjölk,

djävulen gjorde dig så fult:

bröst som liknar en tarm,

bröst som jag tror lånats

eller på något vis hämtats

från en död gammal get.

Jag började dagen med ett spinningpass, för att göra det bästa av situationen.

När jag kom hem fortsatte jag att rengöra väggarna, men ramlade, i min iver att göra allt skinande rent, ner från stolen. Gammal och ostadig. Jag funderar på att ringa hit en fixare som kan göra färdigt jobbet. Gärna en fixare från början av 1600-talet.

Oro

Idag gick det bra,
men det är ju ingen garanti för att det kommer att gå bra imorgon.

:(

Jag hade tänkt mig ett stilla uppror. Jag hade tänk att sitta här och bara inte göra göra det. Inte göra några smileys, varken glada eller ledsna. Men det verkar som om det är dags att slå knytnäven i bordet lite hårdare nu.

En gång gjorde jag en glad smiley i ett mejl. Jag dejtade en ynglig och jag antar att jag ville driva med honom och hans ungdom. Jag minns fortfarande förvåningen när smileyfiguren plötsligt snurrade ett halvt varv. Kommatecknet och parantesen förstod att de tillsammans var något speciellt. Tillsammans var de en glad och färgglad smiley. Jag blev antagligen lika förvånad som min mamma blev när jag visade henne T9-funktionen på mobilen. "Herregud, det är ju magi!", utbrast hon. Nästa gång jag träffade henne hade hon glömt allt och blev lika förvånad igen.

I helgen fick jag höra historien om den 50-årige mannen som inte bara gjorde slut via sms, utan som dessutom avslutade detta sms med frågan om de kanske kunde vara vänner i alla fall, följt av en glad smiley.

I veckan fick jag, via jobbet, en inbjudan till ett seminarium där en man från Arbetsmiljöverket skulle tala om en pågående utredning. I denna föreslår han att man, som ett incitament till företag att efterleva arbetsmiljölagen, ska dela ut smileys till arbetsplatser med god arbetsmiljö . Tydligen gör man så i Danmark.

I framtiden kanske jag får sitta på jobbet med glada smileys som stirrar galet på mig. Om jag har tur, vill säga.

Kroppsterror

Först så var det mannen på spinningcykeln. Mannen betedde sig som en hund. Som en våt hund som skakar av sig smuts och vatten. Så där satt jag med mannens svett på mig.

Sedan var det kvinnan i omklädningsrummet. Den nakna kvinnan som böjde sig fram.

Jag antar att jag inte borde inte ha några problem med nakna kvinnokroppar; jag är ju feminist. Det har jag inte heller, förutsatt att de är nakna på rätt plats och i rätt situation. I omkädningsrummet är alltför många kvinnor nakna helt i onödan. De sminkar sig nakna, står i toalettkön nakna, äter frukt nakna. Allt det här och mycket mer kan göras med kläderna på.

Så var det alltså kvinnan som böjde sig fram. Jag stod böjd och påklädd och rotade i min väska. Jag reste mig upp och min blick hamnade på hennes nakna bak. Böjd och allt möjligt. Detaljer utelämnas. Jag fick kväljningar och sprang ut.

Jag orkar inte mer. Det här är för mycket för mig.

Junior Boys

Från Junior Boys nya skiva "Begone dull care":

Junior boys - Dull to pause

Vett och etikett

Helst vill jag stänga dörren om mig. Gärna sätta upp en heltäckande gardin framför den ena kortsidans glasvägg.

Efter en dag förstår jag att det inte skulle vara ett accepterat beteende.

Så jag får sitta där, nöjd med mitt kontor men utstirrad.

Jag funderar på att sätta på radion senare i veckan. Kanske sätta mig i soffan utanför mitt kontor när jag ska läsa pappersdokument. Jag väntar troligtvis tills jag ser någon annan göra det.

Händerna på tangentbordet. Ögonen på skärmen. Se normal ut. Gör inget någon annan inte gör.

Göteborg i bild