Jag bokade in ett helt onödigt möte förra veckan. Inte för att jag var tvungen utan för att jag kunde och för att jag inte kunde säga nej. För några veckor sedan bokade jag en lokal inför den kommande heldagen med parterna och nu ville bokningsbolaget kränga andra tjänster. Inga av dessa tjänster var av något som helst intresse men jag bjöd alltså ändå in en försäljare.
Idag ringde det från receptionen och jag gick ner och hämtade mitt besök. Hälsade, bjöd på kaffe, visade henne till mötesrummet. Hon visade att hon läst på om företaget. Pratade om omorganisering och den nya VD:n. Jag pratade om omorganisering och den nya VD:n.
Sedan pratade hon om sitt företag. Hon hade med sig en mapp som hon ställde på på bordet och bläddrade i. Den var särskilt designad för att kunna användas för små bordspresentationer. Hon pratade om hur hon och två andra kvinnor en gång startat företaget för tjugo år sedan. Hon pratade om hur de arbetade med andra företag. Hon pratade om den här världen vi lever i. Det är snabba puckar nuförtiden, sade hon. Ja, så är det, sade jag. Allt går mycket snabbt.
Den inte så snabba presentationen avslutades med den sista sidan i mappen. Det var en bild på företagets personal, samlade och leende. "Se här, här är vårt glada gäng! Engagemang är viktigt när man arbetar med service!" Ja, det är det sade jag och tackade för mötet.
Jag försökte att se intresserad ut under hela mötet. I alla fall trevlig. Jag var helt säker på att jag hade lyckats. Senare på dagen frågade en kollega vem den stackars försäljaren var som orsakade att jag såg så plågsamt uttråkad och ointresserad ut. Han tyckte synd om henne som såg så tillintetgjord ut.
Så var det med det. Antagligen är det lika bra att jag lägger ned alla försök att vara trevlig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
äh, varför vara trevlig när man kan vara otrevlig! var väl inte ditt fel att hon propsade på ett möte, likt en fool in love som nöjer sig med ett ligg fast det är evig kärlek den vill ha, men inte kan få.
Tack för stödet Ida, men jag tror att allt var mitt fel. Idag har jag försökt le väldigt mycket men någon påpekade att jag såg bedrövad ut så det gick tydligen inte så bra.
När jag var på väg till tårtan! Jag var inte det minsta bedrövad.
Du kanske bara hatar människor? Det är inte orimligt att göra det under rådande omständigheter, och behöver inte vara ett större handikapp än du gör det till.
why do I smile at people who I'd much rather kick in the eye? frågan kan ställas hur många gånger som helst. svaret är: för att alla människor måste älska mig.
Skicka en kommentar