Success

När jag började på lågstadiet kunde jag inte läsa och skriva. Att lära mig skriva var inte svårt, men att lära mig skriva fint var omöjligt. I en särskild bok övade jag på min skrivstil. Efter bara några dagar var boken full av trasiga sidor. Jag blev aldrig nöjd utan skrev och suddade ut, skrev nytt och suddade, suddade och suddade. Till slut tog min lärare ifrån mig suddgummit, men jag tog med mig ett nytt hemifrån och fortsatte att sudda. Jag blev aldrig nöjd med vad jag åstadkommit.

När jag många år senare läste på universitetet, utvecklade jag en handstil som var helt omöjlig att läsa för andra, ibland även för mig själv. Jag ville inte att någon skulle se vad jag antecknade för tänk om jag skrev ner fel saker och på fel sätt. Jag hängde över mitt anteckningsblock och skrev mer och mer otydligt för varje ångestladdad dag som gick.

I veckan ställde jag mig upp och presenterade mig själv. Det var inte så mycket jag behövde säga så jag sa inte så mycket. Jag var inte röd i ansiktet och jag darrade inte på rösten. Jag hade inte hjärtklappning när jag satte mig ner på stolen igen. Mina ord hördes i hela lokalen.