Man 1, 2 och 3

I en konferenslokal med representanter från en liten, svensk kommun. Jag sitter i en grupp om tre män och två kvinnor och lyssnar på deras samtal. Ämnet för timmen är jämställdhet, hur jämställdhetsarbetet ska bedrivas i kommunen.

Man 1:
Ska vi verkligen sitta en timme i veckan och prata om något som är så självklart? Det är ju självklart att alla är jämlika. Det har jag fått hemifrån. När jag var liten var det minsann jag som piskade mattor, inte mina systrar. Att alla är jämlika det vet ju alla, det sitter i ryggmärgen. Det fick jag lära mig när jag var liten. Men en gång såg jag en kvinnlig ambulansförare och hon orkade inte lyfta båren så kvinnor borde inte få bli ambulansförare. Jag bryr mig inte om vad folk har mellan benen, jag bryr mig bara om vad de har i huvudet. Det är klart att vi inte ska träffas och prata jämställhet, det vet ju alla redan att vi är jämställda. Om vi har en dagordning med tio punkter, så kommer jämställdhet som en elfte punkt. Så som skolan ser ut idag så är jämställdhet inte viktigt. Det tycker jag.

Man 2:
Jämställdhetsarbete behövs inte, utvecklingen går åt det hållet ändå. Så har det ju varit sedan 1950-talet.

Man 3, kommunchefen:
Men, då är det ju männsikor som drivit den utvecklingen framåt, annars skulle ju inget hänt.

Man 2:
Ja, det är ju det som är fel. Ända sedan 50-talet har vi blivit utsatta för en fasansfull propagandaapparat. Det finns vissa dogmer, som att alla män ska vara föräldralediga, varför ska de det, det gör väl var och en som den vill. Palme sa nån gång att fler män borde bli sjuksköterskor. Varför ska de det? Det finns ju inga argumnet bakom det och det hade inte Palme heller. Det är en fasansfull propagandamaskin och alla dessa dogmer. Det var bättre på 50-talet. Det tycker jag, det är min åsikt och den har jag rätt till. Den är rätt enligt mig och det är en fanansfull propagandaapparat som vi har blivit utsatta för.

Kvinnorna i gruppen säger inget. Till slut inflikar en av dem att hon inte håller med, men att de andra redan vet vad hon tycker, så hon anser sig inte behöva säga något. Så hon och den andra kvinnan sitter tysta och männen fortsätter att prata.