Flera gånger i månaden drömmer jag samma dröm.
Det är kallt, marken är isig, backarna är branta. Cykeln välter, posten ligger i oordning, reklamen är metertjock, allt blåser iväg. Gatorna är evighetslånga, portarna tar aldrig slut. Något slut på arbetsdagen finns inte.
Min tid som brevbärare har satt djupa spår. Varje dag var en plåga. Någon större lycka än den efter veckans sista port har jag inte upplevt.
Det var J som kliade sig konstant i skrevet. T som tyckte att all musik efter The Beatles bara var dåliga plagiat av just The Beatles. B vars resonemang var så dumma att det är tveksamt om han själv ens förstod dem. B som aldrig delade ut post på högsta våningen. M som somnade i trappuppgångar. H som kom full till jobbet. C som mordhotade G några gånger varje vecka. G vars fru ibland delade ut post för några hundringar när A och J inte orkade. G:s fru kom från Thailand, en i raden av fruar från Thailand, och kunde inte läsa. K som väste förolämpningar varje gång han gick förbi mig. P som låste nyckelskåpet när någon hade glömt att lämna tillbaka en cykelnyckel. Det gjorde det så klart omöjligt att lämna tillbaka någon nyckel alls. S som sågs smyga runt med sin kamera på Gullmarsplan om nätterna, klädd i arbetskläder. K som var 65 men som såg ut att ligga på sin dödsbädd. Han arbetade nästan dygnet runt för att köpa sitt barndomshem, men priset steg för varje år och hur mycket han än jobbade så räckte pengarna aldrig. N som aldrig sade ifrån, inte ens när G frågade om hon ville suga hans kuk till frukost. Och så C, chefen, som berättade för alla hur stora bröst den nya tjejen han precis anställt hade.
Mitt i allt detta: jag. Anställningen har upphört. Mardrömmarna gör det inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag gillar K. Eller gillar, det slog an nånting. Och hon som aldrig sa ifrån. Hon förtjänar en hämndroman. Och du, du är värd ditt arbetsrum med alla övriga tillägg du kan tänkas komma på.
K var mörkblå, nästintill fascist. Vi blev kompisar till slut. Vi förenades i vårt förakt till alla andra på arbetsplatsen och vår kärlek till "Curb your enthusiasm".
åh gud, jag hade förträngt dem alla, nu kommer jag också drömma mardrömmar. men du har nog farit mer illa ändå, jag jobbade ju bara några veckor 3 somrar. men stressdrömmarna har jag då och då med, fast i mina fylls vagenen på med post hela tiden och jag bara sorterar och sorterar i oändlighet, och kommer aldrig ut på turen.
Stressen, stressen! Åh, det var så hemskt.
Skicka en kommentar