Jag säger något så har jag något sagt

När mannen klev på tåget och började spela på sin fiol, högt och gnisslande, blev jag irriterad. Jag ville sitta och läsa min bok ifred och i tystnad. Nu kunde jag inte koncentrera mig och till slut gav jag upp. När jag lyfte upp blicken från boken såg jag tre pojkar, två av dem runt tolv år, den tredje något yngre. De två lite äldre pojkarna tryckte ner sina ansikten i sina tröjor för att visa att mannen med fiolen luktade illa.

Jag gav pojkarna arga blickar men sa ingenting. Istället satt jag tyst och funderade på varför inte alla tre gjorde likadant. Jag kom fram till att det berodde på att pojkarna med sänkta huvuden ville markera avstånd mot mannen med fiolen. De, mörka med invandrarbakgrund, ville visa att de inte var som han, en invandrare. De disidentifierade sig med den konstruerade kategorin invandrare, för att tala med Beverly Skeggs. Den yngre, blonda pojken kände inte samma behov.

Så där satt jag och analyserade och funderade på Skeggs istället för att säga något till dem. Det gjorde till slut kvinnan bredvid mig. Något i stil med att alla är människor och förtjänar att behandlas som sådana och med respekt och tänk om ni någon gång befinner er i samma situation som han. Och där satt jag och analyserade och funderade på Skeggs och sa ingenting.

När hon klivit av tåget var pojkarna till en början upprörda, men när de inte fick medhåll från en annan kompis, en flicka som precis klivit fram, började de nog att skämmas lite. Den blonda killen berättade då med stolt självgodhet, med kvinnans ord om respekt, varför han inte gjort som de andra. Men så började han fundera högt på varför mannen med fiolen var tvungen att spela fiol för tjuriga resenärer. "Det är ju bara för hemlösa att gå till Försäkringskassan så ordnar allt sig", sa han, om än med lite tveksamhet i rösten. Så enkelt, bara att gå till Försäkringskassan så ordnar allt sig.