"Regnigt och tråkigt väder hela dagen"

Min morfar skrev dagbok under flera årtionden. Jag har lånat några av hans dagböcker och läser en historia om min morfar.

Ofta kände han sig ensam på kvällarna för mormor var på möte med LO-sektionen, med kyrkofullmäktige eller på kurs i fabriken. Mormor började arbeta i en gardinfabrik när barnen klarade sig själva och efter det engagerade hon sig i allt möjligt utanför hemmet. Men morfar satt kvar vid köksbordet. Han tyckte att mycket var strunt och skit och inbillning och var pliktskyldigt nöjd med allt som den moderna levnadsstandarden kunde erbjuda.

5 november 1989:

"sedan är arbetsdagen slut för min del, det är både på gott och ont, ibland på eftermiddagarna drabbas jag av melankoli och depressiva tankar."

14 juni 1987:

"i den eventuella själen är det inte heller någon ro ibland är jag rädd för vad som komma. Plågor. Kanske vettet försvinner man ser så mycket elände"

Morfar var snickare men när kroppen inte längre klarade av kalla och arbetsamma dagar på byggen, började han arbeta som vaktmästare för Marks bostäder. På rasterna spelade han kort med arbetskamraterna.

10 januari 1984:

"Ordnar med två garagelås, spela kort vinner 10 kr på stopp, byter en badkarsblandare på muraren, packar om kranar på vrågärdesgränd, slutar arbetet äter fläskkorv med Maj-Britt innan hon går till sitt arbete, sätter ett litet kok i källaren"

Han satte ofta ett litet kok i källaren. Lika ofta försökte mormor banta. Varje gång ett kort konstaterande. Hembränningsapparaten har gått i arv.

Efter flera hjärtinfarkter och magbesvär blev han halvt sjukpensionerad. Antagligen är de många operationerna en anledning till hans dystra tankar. Han tänkte på döden och på om han skulle få leva och se sina barnbarn växa upp.

Jag och min bror var ofta hos mormor och morfar. Peter satt stilla och läste. På semestern i Bulgarien åkte han radiobilar 20 gånger på en kväll och drack lika många flaskor läsk. Jag var ganska tjurig, men också en liten blomma. Så står det i dagböckerna. Jag minns att jag som liten satt i morfars knä och han kramade om mig hårt tills jag tappade andan och så gungade han mig och kallade mig för Maria-Pia Boëthius. Jag visste inte vem det var utan trodde att jag var Maria-Pia Påtärnljus.

19 juli 1987:

"Nu kom alla barnen rusande på en gång de stojar och bråkar så det går inte att skriva."

Som vanligt åkte vi till minneslunden

På tåget läste jag några av morfars dagböcker. 1988 skrev han ned en dikt i sin dagbok. Samma dikt finns i minneslunden där hans aska nu är begravd.

På god väg mot DÖDEN

Simone de Beauvoir dog till slut.

"Det finns ingen naturlig död: ingenting som händer en människa är någonsin naturligt, eftersom hennes närvaro sätter hela världen i fråga. Alla människor är dödliga, men för varje människa är döden en olyckshändelse och – även om den är väntad och motsedd med resignation– ett otillbörligt våld.”

Simone de Beauvoir, Avled stilla

En 30-årskris, kastade min bror i mitt ansikte, när jag sade att jag tänker på min kropp mer än vad jag någonsin gjort. Så är det nog. Jag tänker på kroppen och döden. Min kropp och min död.

På ett sätt, möjligen alla, ett framsteg.

Jag ska försöka att omsätta mitt begär till livet i handling.

Gränserna för min personliga utveckling

Jag bokade in ett helt onödigt möte förra veckan. Inte för att jag var tvungen utan för att jag kunde och för att jag inte kunde säga nej. För några veckor sedan bokade jag en lokal inför den kommande heldagen med parterna och nu ville bokningsbolaget kränga andra tjänster. Inga av dessa tjänster var av något som helst intresse men jag bjöd alltså ändå in en försäljare.

Idag ringde det från receptionen och jag gick ner och hämtade mitt besök. Hälsade, bjöd på kaffe, visade henne till mötesrummet. Hon visade att hon läst på om företaget. Pratade om omorganisering och den nya VD:n. Jag pratade om omorganisering och den nya VD:n.

Sedan pratade hon om sitt företag. Hon hade med sig en mapp som hon ställde på på bordet och bläddrade i. Den var särskilt designad för att kunna användas för små bordspresentationer. Hon pratade om hur hon och två andra kvinnor en gång startat företaget för tjugo år sedan. Hon pratade om hur de arbetade med andra företag. Hon pratade om den här världen vi lever i. Det är snabba puckar nuförtiden, sade hon. Ja, så är det, sade jag. Allt går mycket snabbt.

Den inte så snabba presentationen avslutades med den sista sidan i mappen. Det var en bild på företagets personal, samlade och leende. "Se här, här är vårt glada gäng! Engagemang är viktigt när man arbetar med service!" Ja, det är det sade jag och tackade för mötet.

Jag försökte att se intresserad ut under hela mötet. I alla fall trevlig. Jag var helt säker på att jag hade lyckats. Senare på dagen frågade en kollega vem den stackars försäljaren var som orsakade att jag såg så plågsamt uttråkad och ointresserad ut. Han tyckte synd om henne som såg så tillintetgjord ut.

Så var det med det. Antagligen är det lika bra att jag lägger ned alla försök att vara trevlig.

RÄTT och FEL

I en värld som är allt annat än perfekt är tydlighet mycket viktigt.

Coachen och jag: del 3

Jag tyckte mig höra att coachens företag gått i konkurs. Jag trodde att coacherna satt säkra i lågkonjunkturen eftersom varje arbetslös person ska få en coach som peppar till livsgglädje, självkänsla och anställning. Tydligen finns det fler coacher än arbetslösa i Sverige. Jag önskar coachen lycka till med att coacha sig själv till ett nytt jobb.

Stefan

"Humor är ett av Stefans viktigaste verktyg för att nå fram till deltagarna. Hans energifyllda framträdande skapar lust till förändring och utveckling. Med Stefans härliga entusiasm och suveräna pedagogik får deltagarna både inspiration och konkreta verktyg att direkt använda i arbetet."

"Stefan skapar: Motivation, lust, energi, medvetenhet, positiva attityder, framtidstro, aha-upplevelser, kommunikation, glädje, samarbete, interaktion, livsbalans, passion, kraft att våga och positiva resultat."