Love. Unattainable. Forbidden. Forever.

De träffas första gången när hon bara är en liten flicka och han är en vuxen man med prästkappa. Redan då kastar han lystna blickar på henne. Redan då vet hon att han är hennes enda kärlek. Father Ralph de Bricassart och Meggie Cleary.

Han lär henne allt han kan om livet. När hon får sin första menstruation tror hon att hon är döende, men han förklarar: "Precious, you're not dying, you're growing up." Han förbannar hennes vuxenblivande eftersom hennes mogna kropp utgör ett hot mot hans kyskhetslöfte. Hon är alltid den vackraste kvinnan i rummet, med sitt yviga hår och mörka, stora ögon. "Father" kallar hon honom och de kastar kåta blickar på varandra.

När hon förstår att han aldrig kommer att bli hennes, gifter hon sig istället med en fårklippare med en härligt muskulös torso. Maskulin, stark och svettig av kroppsarebte. Går runt på gården i all sin grova arbetarprakt. En protestant dessutom och allt som Father Ralph de Bricassart inte är. Han visar sig snart vara en riktig usling och hon lämar honom till slut.

Father Ralph de Bricassart försöker glömma Meggie genom att omge sig med den katolska kyrkans all prakt. När den kroppsliga kärleken och åtrån blir honom övermäktig kommer han till henne på paradisön, där hon befinner för att vila upp sig efter en svår förlossning. På en strand förenas äntligen deras kroppar. Han väljer ändå kyrkan och Gud framför kärleken till henne, men hon lever på sexminnet resten av sitt liv.

Till helgen vecka planerar jag en eller två nya bakfyllor. Då kanske jag ser den igen. Vem vet, det kanske inte blir bättre än så här.

Bajset i toalettstolen

Jag har blivit utsatt för en hämnd. Det är bajsfläckar i min toalett och bajset är inte mitt. Eftersom allt handlar om mig så måste det vara så att de finns där på grund av något som jag har gjort. Allt är ett resultat av mig och mina handlingar.

Jag tror inte att det är snickaren som var här idag för att laga min balkongdörr. Jag har pratat med honom flera gånger och han är jättetrevlig. Jag vill inte stämma in i medelklasskören som klagar på dåliga och dyra snickare. Snickaren som var här idag var jättebillig och han skulle aldrig lämna bajs efter sig.

Jag tror att det är någon av männen från tv-bolaget som var här idag för att byta antennuttaget. Jag tänker mig att de arbetar i par och någon av dem är skyldig. De lämnde bajs efter sig eftersom jag inte plockade bort bokhögarna från tv:n innan jag åkte till jobbet idag. Jag var så upptagen med att komma ihåg att lämna nyckeln i tublåset att jag glömde det. Som hämnd för att de fick plocka undan alla böcker själva, lämnade en av männen bajs efter sig i min toalett.

Jag vill inte ta bort bajset med toalettborsten, det är äckligt, så jag spolar lite då och då.

Mange

"Magnus Olsson som han egentligen heter, är Sveriges mest kände kappseglare och nu också talare. Han har en outtömlig energikälla att ösa ur, man blir smittad av hans glada sätt och man kan inte värja sig från att bli inspirerad!"

Smutsig, äcklig, slarvig och jag vet inte vad

Många saker jag har gjort de senaste åren har jag betraktat som undantag som bekräftar vem jag egentligen är. Jag är organiserad, ordningsam och fräsch. Sån är jag.

Jag är tydligen inte sån.

För mycket talar emot att jag är sån. Jag hittade matrester i min säng. Jag äter alltså middag i sängen, bara det. Jag trampade i en skål med vaniljvisp och slickade av vaniljvispen från min smutsiga socka. Jag bäddar tydligen med flera lager lakan för jag glömmer att lägga det gamla i tvätten. Jag undviker att kolla mitt saldo. Jag unviker att kolla upp när bokcirkeln ska träffas. Jag tror att det är snart och jag har 494 sidor kvar att läsa.

Jag undviker saker, jag gör äckliga saker, jag glömmer saker. Jag är helt enkelt inte den jag trodde att jag var.

Saker som jag med stor sannolikhet kommer att göra nästa vecka:

Köpa något på kredit.
Medvetet slänga en eller flera räkningar.
Gå ut och dricka öl på ljusan dag istället för att städa min lägenhet.
Somna med middagsmat i mun.

Har du aldrig befattat dig med mig? Då är det dig jag söker.

Nu letar jag efter dig som vill bli kontaktperson åt någon med en social funktionsnedsättning. Du blir en vän i vardagen och vi träffas lite då och då för att kanske fika på Djurgården, gå på teater eller äta ostar hemma i soffan.

Success

När jag började på lågstadiet kunde jag inte läsa och skriva. Att lära mig skriva var inte svårt, men att lära mig skriva fint var omöjligt. I en särskild bok övade jag på min skrivstil. Efter bara några dagar var boken full av trasiga sidor. Jag blev aldrig nöjd utan skrev och suddade ut, skrev nytt och suddade, suddade och suddade. Till slut tog min lärare ifrån mig suddgummit, men jag tog med mig ett nytt hemifrån och fortsatte att sudda. Jag blev aldrig nöjd med vad jag åstadkommit.

När jag många år senare läste på universitetet, utvecklade jag en handstil som var helt omöjlig att läsa för andra, ibland även för mig själv. Jag ville inte att någon skulle se vad jag antecknade för tänk om jag skrev ner fel saker och på fel sätt. Jag hängde över mitt anteckningsblock och skrev mer och mer otydligt för varje ångestladdad dag som gick.

I veckan ställde jag mig upp och presenterade mig själv. Det var inte så mycket jag behövde säga så jag sa inte så mycket. Jag var inte röd i ansiktet och jag darrade inte på rösten. Jag hade inte hjärtklappning när jag satte mig ner på stolen igen. Mina ord hördes i hela lokalen.

Man 1, 2 och 3

I en konferenslokal med representanter från en liten, svensk kommun. Jag sitter i en grupp om tre män och två kvinnor och lyssnar på deras samtal. Ämnet för timmen är jämställdhet, hur jämställdhetsarbetet ska bedrivas i kommunen.

Man 1:
Ska vi verkligen sitta en timme i veckan och prata om något som är så självklart? Det är ju självklart att alla är jämlika. Det har jag fått hemifrån. När jag var liten var det minsann jag som piskade mattor, inte mina systrar. Att alla är jämlika det vet ju alla, det sitter i ryggmärgen. Det fick jag lära mig när jag var liten. Men en gång såg jag en kvinnlig ambulansförare och hon orkade inte lyfta båren så kvinnor borde inte få bli ambulansförare. Jag bryr mig inte om vad folk har mellan benen, jag bryr mig bara om vad de har i huvudet. Det är klart att vi inte ska träffas och prata jämställhet, det vet ju alla redan att vi är jämställda. Om vi har en dagordning med tio punkter, så kommer jämställdhet som en elfte punkt. Så som skolan ser ut idag så är jämställdhet inte viktigt. Det tycker jag.

Man 2:
Jämställdhetsarbete behövs inte, utvecklingen går åt det hållet ändå. Så har det ju varit sedan 1950-talet.

Man 3, kommunchefen:
Men, då är det ju männsikor som drivit den utvecklingen framåt, annars skulle ju inget hänt.

Man 2:
Ja, det är ju det som är fel. Ända sedan 50-talet har vi blivit utsatta för en fasansfull propagandaapparat. Det finns vissa dogmer, som att alla män ska vara föräldralediga, varför ska de det, det gör väl var och en som den vill. Palme sa nån gång att fler män borde bli sjuksköterskor. Varför ska de det? Det finns ju inga argumnet bakom det och det hade inte Palme heller. Det är en fasansfull propagandamaskin och alla dessa dogmer. Det var bättre på 50-talet. Det tycker jag, det är min åsikt och den har jag rätt till. Den är rätt enligt mig och det är en fanansfull propagandaapparat som vi har blivit utsatta för.

Kvinnorna i gruppen säger inget. Till slut inflikar en av dem att hon inte håller med, men att de andra redan vet vad hon tycker, så hon anser sig inte behöva säga något. Så hon och den andra kvinnan sitter tysta och männen fortsätter att prata.