Because wine, it's all about love

Så här kan en fredagkväll se ut.

Under dagen frågade gmail mig om jag behövde en psykolog, om jag ville komma hem säkert från krogen, om jag behövde vänner.

På kvällen så var det jag och Francesco Zonin. Eller snarare, ett par glas vin från hans gård i Toscana.

På natten vaknade jag och frös. Balkongdörren hade blåst upp och jag befann mig mitt i en kall storm.

Inte så goda grannar

Jag hälsar bara på de som bor i min trappuppgång.

Technogrannen hälsar jag surt på för honom hatar jag. De alternativa ungdomarna försöker jag hälsa på, men de är lite för alternativa för att vara normalt trevliga. Det unga paret med barn är jag trevlig mot, erbjuder min hjälp med barnvagnen och så, men de verkar inte vara så glada. Den kriminelle grannen, han som låste ute en prostituerad på balkongen, hälsar jag på, men han gillar troligtvis inte mig sedan jag väckte honom när jag knackade på fel dörr för att klaga på oljud. Kvinnan med ekolådan hälsar jag på. Jag hälsar på engelsmannen men det är nåt lurt med honom för en natt var det blod och poliser i hela trappuppgången och alla spår ledde till hans lägenhet. Hur som helst så ler han trevligt mot mig. Tanten på min våning vattnar mina blommor när jag är bortrest, så henne hälsar jag på, men det är lite jobbigt när hon trycker upp sitt ansikte mot mitt och pratar om döden och om hur hemskt livet är. Det trevliga paret på min våning hälsar jag på och det är lite pinsamt när tanten på pratar högt om stolen de ställt ut i trappuppgången. Hon gör en stor affär av att hon inte har några problem med den där stolen.

I tvättstugan hälsar jag på alla, i vilken trappuppgång de än bor i. Några meter utanför tvättstugan hälsar jag inte på någon. Någon måtta för hur trevlig jag är får det faktiskt vara.

Variationer på ett posttema

Flera gånger i månaden drömmer jag samma dröm.

Det är kallt, marken är isig, backarna är branta. Cykeln välter, posten ligger i oordning, reklamen är metertjock, allt blåser iväg. Gatorna är evighetslånga, portarna tar aldrig slut. Något slut på arbetsdagen finns inte.

Min tid som brevbärare har satt djupa spår. Varje dag var en plåga. Någon större lycka än den efter veckans sista port har jag inte upplevt.

Det var J som kliade sig konstant i skrevet. T som tyckte att all musik efter The Beatles bara var dåliga plagiat av just The Beatles. B vars resonemang var så dumma att det är tveksamt om han själv ens förstod dem. B som aldrig delade ut post på högsta våningen. M som somnade i trappuppgångar. H som kom full till jobbet. C som mordhotade G några gånger varje vecka. G vars fru ibland delade ut post för några hundringar när A och J inte orkade. G:s fru kom från Thailand, en i raden av fruar från Thailand, och kunde inte läsa. K som väste förolämpningar varje gång han gick förbi mig. P som låste nyckelskåpet när någon hade glömt att lämna tillbaka en cykelnyckel. Det gjorde det så klart omöjligt att lämna tillbaka någon nyckel alls. S som sågs smyga runt med sin kamera på Gullmarsplan om nätterna, klädd i arbetskläder. K som var 65 men som såg ut att ligga på sin dödsbädd. Han arbetade nästan dygnet runt för att köpa sitt barndomshem, men priset steg för varje år och hur mycket han än jobbade så räckte pengarna aldrig. N som aldrig sade ifrån, inte ens när G frågade om hon ville suga hans kuk till frukost. Och så C, chefen, som berättade för alla hur stora bröst den nya tjejen han precis anställt hade.

Mitt i allt detta: jag. Anställningen har upphört. Mardrömmarna gör det inte.

Övriga önskemål?

Flytt till annan avdelning:
Flyttdatum: 2009-02-02

Nya uppgifter flytt till annan avdelning:
Nytt kostnadsställe: 1860
Nytt rumsnummer: D 417
Behåll telefonnummer: Ja

Kontorsmaterial:
Skrivbord: Ja
Kontorsstol: Ja
Besöksstol: Ja
Hylla: Ja

It-utrustning:
Skärm: Ja
Pc: Ja
Tangentbord: Ja
Mus: Ja

Övriga önskemål:
Papperskorg

En papperskorg. Det kanske räcker så.

Varat och blivandet

"Jag väljer inte att vara, men jag är. En orimlighet som är ansvarig för sig själv, det är vad jag är."

Simone de Beauvoir, Andras blod

Det här är mitt liv. Det här är mitt liv nu. Hela mitt liv har jag ägnat åt att bli den jag är. Ibland tänker jag på vad jag kunde ha varit.

Det finns en berättelse från "The Moth" som handlar om just detta, om det liv vi inte valde. En man vid namn Tom Weiser berättar om en episod i sitt liv som ledde till att han sade upp sig från det jobb som han aldrig hade tänkt sig, köpte en folkvagnsbuss och åkte landet runt. Han fann ett thai chi-läger, en plats där han skulle lära sig att vara i nuet. En typiskt livskris med andra ord.

Under en tur till ett sådant läger fann han den han kunde ha varit, en fantasi om den personen, om han hade gjort andra livsval. Den här personen, "Alternate Ithaca Tom", var en framgånsrik professor med fru och barn. Han var allt det som han själv inte var. Han blev plötsligt nostalgisk över det liv som han inte hade levt. Det livet var lyckligt, fantastisk, underbart. Han började att jämföra sig, inte bara med "Alternate Ithaca Tom", utan med alla andra. Alla andra var lite bättre, lite lyckligare.

Till slut besökte han familjens spåman och berättade om sitt problem. Spåmannen berättade att jo, visst skulle du ha blivit framgångsrik som akademiker, men din fru skulle ha varit otrogen med din kollega och lämnat dig för honom, du skulle ha blivt förkrossad och börjat dricka omåttligt. Och sedan, "Alternate Ithaca Tom" börjar att tänka på de val han inte gjort och ser framför sig en annan Tom, en som är fri och åker på thai chi-läger.

Gräset är inte grönare på andra sidan. Herregud, det vet jag väl. Men valen är gjorda och gjort är gjort heter det ju. Det har tagit alldeles för lång tid att komma hit.

Jag försöker att vara både den jag är och den jag inte är. Forstätter att bli den jag kommer att vara imorgon.

Om min konstgjorda kropp

Bilden visar en riktig väg

Efter söndagsbrunchen tog vi en promenad på Kungsholmen, en ganska kort för det blåste kallt. När jag vaknade i måndags kändes det som om något i mina ben gått sönder. Jag funderade på om jag hade legat ned på ett konstigt sätt när kollade jag på "Return to Eden", om jag hade legat ned för mycket. Det tog en hel dag innnan jag kopplade värken till promenaden. Jag tränar fyra gånger i veckan, en kort promenad borde inte leda till en sådan fruktansvärd träningsvärk.

Men jag rör vanligtvis inte min kropp på något, eh, naturligt sätt. Jag tränar med hjälp av maskiner: biceps curl, roddmaskin, midjerotator, löpband, spinningcykel. Annars inga promenader, inga lyft, inga rörelser alls. Jag sitter stilla, färdas stilla. Tränar min kropp nästintill stillastående.

Min kropp känns inte längre som en riktigt kropp. Jag känner mig som E141 på en innehållsförteckning. Något artificiellt.

Jag kanske borde hitta någon att gå på söndagspromenad med ute i förortens skogar; det är så tråkigt att promera ensam. Eller så får jag börja lyssna på proggrock och flytta ut på landet. Det är tydligen populärt nuförtiden.

"When I leave here, I want to be a completely different person."

Man ser direkt att han inte är att lita på. Han är fåfäng, alldeles för nöjd med hur han ser ut, ska föreställa snygg. Hon är osäker, naiv, förblindad av hans brunbrända hy och blonda hår. Han bedrar henne med hennes bästa vän och på smekmånaden kastar de båda otrogna ner henne i gammelkrokodilens hungriga käftar.

En ensling hittar henne, nästintill död och med en vanställt ansikte. Han vårdar henne med aboriginsalvor. När hon är stark nog att åka därifrån ger han henne några värdefulla stenar som hon säljer. Pengarna använder hon till en extreme makeover. Under några månader bor hon på en klinik där en härligt skäggig doktor tar han om henne.

Därefter åker hon tillbaka till Sidney för att sätta hämndplanen i verket. Hon sminkar sig, köper moderiktiga kläder, stiger in på en modellagentur och säger: "I need an agnet, someone who can put me on the cover of Vouge in six months"." Åh, vilken hämnd! Vilket Ricki Lake moment: "You killed me becuase I was ugly, but look at me now, I"m on the cover of Vouge." Planen sträcker sig faktiskt lite längre än så här. Hon blir en framgångsrik modell som den före detta mannen förälskar sig i. De åker ut till huset där han en gång försökte döda henne och där ska hon skrämma upp honom för att sedan lämna över honom till polisen. Det går inte riktigt som hon har tänkt sig, men han får i alla fall ett straff till slut.

Den som först känner igen henne är aborigintjänaren. Så klart. De där infödingarna har ju ett sjätte sinne. Han går runt där, tyst, mörk och mystisk. Säger inget men vet allt. Hjälper henne med hämnden tillsammans med de andra tjänarna.

Den bästa mannen är så klart doktorn. Pygmalion som blir kär i sin skapelse. Men självklart älskar han henne mest för hennes inre skönhet, för den vackra människa hon är. Han är väldigt idog i sitt förförande. Han friar och säger att han älskar henne. Hon säger åt honom att gå därifrån och glömma henne. Hon måste först bli fri alla demoner, alla dessa demoner! En annan skulle ju springa därifrån fort som fan, men han forstätter att jaga henne. Till slut blir de förstås ihop. Barnen och hunden gillar honom också så det är ju jättefint allting.

Aaah, vilken fantastisk kulturhelg...