Bravo!

Mitt första operabesök var med klassen på gymnasiet. Vi såg "Figaros bröllop" och jag minns att den var rätt fjantig. Jag försökte nog att tycka om den eftersom opera är något man bör uppskatta.

Gårdagens operabesök var något helt annat. Jag såg Wagners "Valkyrian" och det var fantastiskt. När de åtta valkyriorna, iförda stiliga riddräkter, stod på rad och sjöng lyfte jag nästan ur stolen.

Jag fick lära mig hur man visar sin uppskattning på operan och det gjorde mig mycket nöjd. "Bravo!" ropar man tydligen om man gillar det. Nästa vecka ska jag tillbaka till Kungliga operan och se fortsättningen, "Siegfried". Då kanske jag vågar mig på att utbrista i ett bravo. Bravo!

Valkyrian - ett smakprov

Lady in red

När klockan var 15:45 tänkte jag att det var kört, att jobbet inte skulle bli mitt. Jag var helt säker på det. Men så ringde hon, avdelningchefen och sa ja tack och välkommen till oss.

Snart flyttar jag till andra sidan gatan. Jag tror att kaffet smakar ganska illa där och det finns inte kolsyrat vatten i kranarna som smakar av söt frukt, men å andra sidan väntar ett nytt, eget kontor på mig.

Jag fantiserar om tjänsteresor till svenska småstäder och kvällar på stadshotell. Jag ska vara kvinnan i baren. Kvinnan i rött i baren som slänger lite försiktigt med det långa, yviga håret. Jag ska hantera oliven i min drink med sensuella rörelser och diskret lägga mitt rumsnummer i den stilige mannens ficka.

Det ska jag göra. Typiskt mig att vara en sådan förförerska.

Carl Palmers trumset

Det bästa i dokumentären "Prog Rock Britannia" var troligtvis Carl Palmers trumset. Se, så stort det är och hur det strålar om det.

Our friends in the north

Tapeterna är bruna och luften är grå. Väggarna är mögliga och allt faller isär. Inte så mycket är muntert i "Our friends in the north", i alla fall inte i seriens första avsnitt. En blir kriminell, den andra tvingas in i hemmet, den trejde blir en misslyckad politisk aktivist och den fjärde förtjänar alla misslyckanden som blir hans. Allt utspelar sig under några decennier, med början på 1960-talet, i Newcastle och London. Frisyrerna blir fulare för varje år som går men Christopher Ecclestons näsa är lika stilig vilket året än är.

Nu ska jag lägga mig och kolla på ett avsnitt. Möjligen även fundera på andra sätt att leva mitt liv.

Brothers in arms

Med det sista avsnittet av "Vita huset" försvann meningen med livet. Så känns det. Jag började titta på serien "Our friends in the north" igår, men den fula, smutsiga, fattiga miljön i 1960-talets Newcastle fick mig bara att längta efter de skinande korridorerna i "Vita huset". Jag har en mapp som heter "Best of The West Wing". Den öppnade jag idag och då kändes allt lite bättre.

Det bästa avsnittet är andra säsongens sista.

Dire Straits "Brothers in arms" börjar att spelas samtidigt som President Bartlet reser sig från stolen och går ut i den hårda blåsten. Han är plågad av sin sjukdom, av minnen från sin barndom, av Mrs Landinghams plötsliga död. Han kommer precis från hennes begravning. I kyrkan stod han och förbannade Gud. Nu är det är en tropisk storm utomhus. Håret och slipsen blåser i oreda. Regnet piskar. Charles kommer ut för att ge honom en regnrock, men han vill inte ha något skydd. Han ska ta sig igenom den här stormen som en riktig man.

Sedan mot presskonferensen. Kostymklädda män i en korridor. Alla vid presidentens sida. Bilder av svarta, blänkade skor. Brothers i arms.

Så får han frågan som alla förväntar sig att han ska svara nej på: "Mr President, can you tell us right now if you will be seeking a second term?". Då sticker han ned händerna i fickorna, vänder sig bort och ler. Som han alltid gör när han har bestämt sig för något. "Watch this", säger Leo McGarry och jag vill inte göra något annat, någonsin.

Jag ser det om och om igen. President Bartlet och Dire straits. Brothers in arms.

Det här hände

Jag cyklade hem och ringde till Komvux, bad om att få läsa ettan där istället för att flytta hem till Larsgatan och gå ettan på Parkskolan med alla barn. Komvux visade ingen som helst förståelse för min sitaution. Jag blev tungen, inte bara att läsa ettan på lågstadiet, utan även att läsa trean på gymnasiet som jag tydligen också hade missat.

Mardrömmen kom tillbaka under julen. Fortsättningen var värre än första delen. Det här hände.

Jag gick över skolgården, på väg till mitt gamla klassrum, nu fyllt med en ny grupp sjuåringar. Det var min nya klass. Jag var tillbaka på samma plats där allting började. Jag var klädd i en kort kjol och, som det skulle visa sig, inga trosor. Mitt på skolgården kissade jag, bara lite, jag hoppades att ingen skulle märka det. Min nya klass satt dock som klistrad vid fönstren och såg allt. Skrattade och skrek.

Jag gick in i byggnaden med enda tanken att jag skulle ta mig ut därifrån så snabbt som möjligt. Jag hamnade i ett rum med skolans rektor och en grupp lärare. De tittade föraktfullt på mig, vägrade att lyssna på mina argument. Jag skrek att jag redan kan det här, jag har till och med en magisterexamen. Jag tror att jag bar runt på mina universitetsuppsatser i en plastpåse. Se här vad jag har presterat, duger det inte? Nej, det gjorde det inte.

Till slut gick jag därifrån, tänkte att nu skiter jag i dem och det här, men anade att beslutet skulle leda till att allting skulle gå åt helvete.

Jag vaknade upp, fortfarande utan bekräftelse.

2009

Det nya året började med ett fall. Jag i en svår ångestpose.