In i mörkret, ut ur mörkret

Förra hösten stängde jag in mig i mitt hem med Burials "Untrue" och tv-serier. Precis det gjorde jag i fredags och jag funderade på att fortsätta så i ytterligare några månader. Men nu har jag lovat mig själv (och Oscar) att inte göra samma sak den här hösten och jag tror att The Big Dish "Swimmer" kan hjälpa mig att hitta ut. Den lockar till stora, svepande rörelser som inte får plats i min lilla lägenhet.

The Big Dish - Another people's palace och Slide

Coachen och jag

Vi var på konferens med en coach. Ibland kommer hon till oss på jobbet. Jag älskar att hata henne.

Vi blev tillsagda att sträcka ut en arm framför oss, rikta en hand mot ansiktet och vinka. "Hej då hjärnan, hej då", skulle vi säga. I två dagar skulle vi lämna hjärnan och istället omfamna kreativiteten. Tydligen finns det en klar linje mellan de båda och den ena är inte beroende av den andra. Vi fick lära oss att för att nå framgång måste man lära sig att tänka "outside of the box". Framgång når man genom "händelser", berättade en man i en film som vi fick se. Misslyckanden, det finns inte. Bara händelser i en lärandeprocess. Även en miljonär har stött på "händelser" i livet men kommit vidare därifrån, berättade han och exemplifierade med en framgångssaga.

Vi ska bli framgångsrika i vårt "team" på jobbet. Förverkliga våra gemensamma visioner . Nu har vi en segelbåt stående på kontoret som ska påminna oss om att vi är ett team.

Vi fick göra ett personlighetstest som tog en sisådär tio minuter och jag fick veta att jag har en analytisk personlighet. Jag kommer inte ihåg vad de andra tre typerna kallades men jag antar att det var spontana, uttåtiktade, öppna och härliga free spirit-typer. Jag är reserverad, försiktig och noggran. Som om jag inte redan visste det. Tydligen kan jag inte ändra på min personlighet, men jag kan gå till en talpedagog som kan ändra på hur den yttrar sig, det fick jag veta i veckan. Jag låter för reserverad enligt den där coachen, inte tillräckligt hjärtlig.

Jag gick hos en talpedag en kort period när jag var åtta år, men det berodde inte på att jag inte lät tillräckligt engagerad i min röst utan på att jag talade med för bred dialekt. Jag blev tillsagd att jag uttalade sch-ljuden fel, men egentligen var det så att jag uttalade dem som min mamma gör, på brett marbomål.

Jag lärde mig aldrig mig tala helt korrekt och jag kommer aldrig att låta käck och go' och glad. Det är inget som jag vill ändra på. Jag ska slänga det i coachens ansikte nästa gång hon kommer till jobbet och pratar om båtar, bättring och bra reslutat.

Två sätt att hämnas

1. Att göra hajkskålar av någons alla tusentals vinylskivor.

2. Att en kompis försöker dölja någons namn på en affisch efter några år.

Jag kollar på "Generation kill" och tänker på djur.

Jag funderar på att skaffa körkort och ett militärfordon.

Nytt möte på perrongen?

Du, kille i blå jacka och mörkt hår på Björkhagens tunnelbaneperrong kl 17:20 idag, som petade dig i näsan och åt upp snorkråkan. Våra blickar möttes men tåget åkte vidare innan jag hann springa ut till dig. Nytt möte på perrongen?

Gammal som lakan

I gymmet förra veckan upptäckte jag att Cocteau twins var den mest gymvänliga musik som jag hade i min mp3-spelare. Jag misslyckades dock med att hitta den perfekta musiken att träna till. Istället för pumpande techno och dansant disco blev det en poplåt med en jättekonstig text om åldrande.

The lilac time - The laundry

Min mammas vilja att veta

Kaffe, kanelbullar, sirapsdrömmar och en pinsam, i bästa fall besvärande, konversation. Jag fruktar mina och mammas fikastunder på Larsgatan. Då vill hon alltid prata om mig och om hur jag har det. Prata allvar. Maria, hur mår du? Maria, du använder väl preventivmedel? Jag vrider i alla fall lite mindre på mig nu än vad jag gjorde när jag sjutton år när hon ställer sina frågor. Nu vet hon redan allt och inget.

Ett fikatillfälle, jag var nog sjutton år, minns jag särskilt tydligt och jag tror inte att jag någonsin kommer att glömma det för då löd frågan: Maria, är du attraherad av män? Jo, ja, svarade jag, fruktansvärt pinsamt berörd, och erkände med dessa ord mitt, tydligen uppenbara, heterosexuella misslyckande.

Vid andra tillfällen fiskade mamma efter uppgifter om mitt och min kompis Hillevis förhållande till varandra. När Hillevi sov över brukade vi sova båda två i min säng för den var tillräckligt stor för oss båda. Jag tror att vi delade täcke också.

Vi delade säng flera nätter i rad en gång. Av någon anledning som jag nu inte minns låg min madrass direkt på golvet. Jag kanske tyckte att det var fräckt, lite bohemiskt. Hur som helst så var det sommar och väldigt varmt och Hillevi är min allra varmaste kompis så det blev mycket varmt och svettigt. När hon hade åkt upptäckte jag att golvet under madarssen hade möglat och svällt. Möglet kunde tvättas bort men för att golvet skulle rymmas i mitt rum igen, blev pappa tvungen att skära bort en del av en bräda.

Mina föräldrar misstänkte nog att jag och Hillevi hade haft många heta nätter tillsammans, i sexuell bemärkelse, för nästa gång hon sov över blev mamma orolig när hon upptäckte att vi inte delade säng. Hon trodde nog att vi hade bråkat. Men, Hillevi, ligger du på golvet, frågade hon bekymrat. Antagligen lika bekymrad över min oklara sexualitet som över min relation till Hillevi, den antagna flickvännen.

Jag kom att tänka på dessa händelser i söndags när jag mindes lördagen och hur jag då stod och argumenterade för att jag är den mest heterosexuella personen som jag känner till. Jag har ingen aning om varför, men jag minns att Ida steg fram och bekräftade att så är det, Maria är min mest heterosexuella kompis. Det kanske var mamma jag ville övertyga. Mamma, jag är attraherad av män.