Terapeuten

Min före detta terapeut fortsätter att dyka upp lite varstans. Nu senast i lördags i baren på Marie Laveau. Han var mycket snygg, bortsett från den lite märkliga frisyren och t-shirten med Lindeberg, Bondelid, Bindefeld eller nåt liknande tryckt på bröstet. Möjligen tyckte jag att han var så snygg eftersom det det började bli stängningsdags.

Jag ville jag skälla ut honom för att han var en sådan dålig terapeut. Säga till honom att han borde stanna hemma och träna på att bli en bättre terapeut istället för att ränna runt ute på krogen.

Jag skämdes när jag såg terapeuten. Jag mindes hur han fick mig att skämmas. När jag under våra samtal berättade om de sjuka vägar som mina tankar kunde ta, tittade han föraktfullt och uttråkat på mig, som om jag slösade med hans tid. Det är möjligt att det handlade om en projektion från min sida. Allt handlar inte om mig, säger jag till mig själv om och om igen, men det gör det tydligen på ett sätt eller annat.

Att jag mår som jag mår nu är inte terapeutens förtjänst. Nästa gång jag träffar terapeuten ska jag säga till honom att gå hem. Jag hoppas att han skäms då.

Jul i Trysil

Släkt, släktens släkt och släktens vänner i en och samma stuga i en knapp vecka. 26 personer allt som allt.

Min pappa upplevde världen på nytt varje morgon. Vid frukosten iakttog han med fascination andras sätt att göra vardagliga saker. Han tittade med stora ögon på min kusin Liisas sätt att hantera frukt. Han upptäckte underliga sätt att arrangera hyacinter och nya sätt att använda avokados. På Larsgatan delar man avokados i halvor och serverar som förrätt på fredagar. Man har dem inte skivade på smörgåsen.

Talesättet "det börjar med en roman av Paulo Coelho och slutar med en coachutbildning" visade sig vara sant. Min moster är, om en månad, en diplomerad coach (om coacher, se här och här). Hon föreslog att jag skulle gå i mental träning för att förbättra min självkänsla. Hon försökte övertyga mig om att mitt värde inte finns i mina akademiska prestationer. Det är inte hon den första att försöka övertyga mig om, men jag vet att det inte är sant och lyssande inte på henne.

Alla fick i uppgift att bidra till en julsaga. Vi skulle skriva ett stycke som nästa person sedan skulle spinna vidare på med hjälp av styckets sista mening. Jag skrev ingenting. Jag var rädd att ingen skulle skratta åt mitt bidrag vid uppläsningen och då skulle ju alla börja hata mig och jag skulle inte få vara med på nästa års julfirande. En klockren konsekvensanalys. Nu har jag istället fått i uppdrag att redigera sagan och skriva ett förord. Jag kommer alltså att få fira nästa jul utan familj och släkt. Jag hoppas på mycket snö i Hammarbybacken.

När jag kom hem kollade jag på några avsnitt av "Vita huset" innan jag somnade. Kanske inte lika härligt som att åka snowboard men rätt skönt.

Bara jag har sett mig i dem.

Jag har köpt sexiga underkläder från Calvin Klein.
Bara jag har sett mig i dem.

Det gäller att hålla balansen

Jag packar mjuka och varma kläder inför resan till de norska fjällen. Tänker på attt lägga tyngden på den främre foten och att hålla balansen under transportsträckorna. Framförallt tänker jag på att hålla balansen, även när allting är nästintill platt.

Meet Danny Wilson

Danny Wilson - Mary's prayer

På gymmet

På jobbets gym, inte ensam som jag oftast brukar vara på måndagar. Mannen från avdelningen för statistik cirkulerar runt vikter och redskap. Ibland stannar han och lyfter något tungt, men större delen av tiden går han fram och tillbaka och runt runt. Hur han kunnat bli så stark som han är, är obegripligt. Mannen från någon av arbetsskadeavdelningarna har suttit på cykeln i en halvtimma och är jättesvettig. Han lämnar äckliga svettmärken på allt han rör vid. Han rör vid det mesta och hetstar runt mellan olika redskap. En kille som jag tror är son till mannen som inte längre får gå på personalfesterna sitter på olika ställen i lokalen. Han tar i ett par gånger och sedan bara sitter han där. När jag ska träna mina biceps, sitter han där och tar upp plats. När jag ska göra situps ligger han där och tar upp plats.

Jag ger upp, går iväg och stretchar och funderar på hur jag bäst inreder ett hemmagym i min etta.

Skammen

Jag antar att den största skammen, det var den som jag drog över familjen den gången som mamma och pappa fick hämta mig i häktet när jag var sexton år. Jag och min medbrottsling åkte fast på Bengans med väskorna fulla av stöldgods. Bengans var en av få skivbutiker i Göteborg där skivorna låg i fodralen och det var alldeles för lätt att plocka ner skiva efter skiva i väskan. Personalen satt tydligen och övervakade butiken från kontoret på övervåningen och vi åkte, efter en framgångsrik snattarbana, fast.

Efter besöket på Socialkontoret och mötet med åklagaren, har mina föräldrar aldrig nämnt mitt brottsliga förflutna, men det har många gånger varit ett gigantisk elefant vid middagsbordet på Larsgatan.

Nu har jag återigen dragit skam över familjen. Jag har fått hål i tänderna. När jag berättade om mitt tandläkarbesök för mina föräldrar utbrast min mamma besviket: "Åh nej, jag som alltid berättar så stolt, att mina barn, de har så fina tänder!"

Det var inte förrän jag återberättade samtalet, som jag insåg det konstiga med att skryta om sina vuxna barns tänder. Jag är 29 år och min bror är 31 år. Jag funderade vidare och landade i tanken: Är det det enda hon tycker är värt att skryta om för sina väninnor? Inga barnbarn, då finns bara de vuxna barnens fina tänder att berätta om. Nu har hon inte ens det. Vilken skam.

En smaksak?

På fikarasten försvarade jag kvinnan som gjorde en omelett av sin livmoderkaka. Jag sa att moderkakan är mycket proteinrik och det är väl inte så konstigt att man äter den. Jag fortsatte med att försvara kvinnan som börjar varje dag med att dricka sitt eget urin. Fullt normalt hävdade jag.

Möjligen ett utslag av postmodern kulturrelativism. Troligen ett utslag av trots mot kollega.

Kanye Wests livsprojektsångest

"My friend showed me pictures of his kids
and all I could show him were pictures of my cribs
He said his daughter got a brand-new report card
and all i got was a brand-new sportscar"

Är det synd om Kanye West? Tycker Kanye West synd om sig själv? Tycker jag synd om Kanye West?

Jag har inte bestämt mig än.

Det här skägget

fascineras jag av varje lördag.

Lördag är inte en vardag

För att det inte skulle kännas som en arbetsdag gjorde jag små ändringar i morgonrutinerna.

Jag åt två smörgåsar istället för en och teet gjorde jag i kannan.

På perrongen stod jag lite längre från kanten än vad jag brukar. I väntan på tåget tog jag upp första delen av DN, inte kulturdelen som jag vanligtvis gör.

Så blev lördagen något annat än en vanlig vardag.

Som en piña colada i vintermörkret

Animal nightlife - Mr Solitaire

Jag hatar dig och dig och dig och det

Är det verkligen så roligt att jag heter Maria och att du som ringer också heter Maria. Är det verkligen SÅ roligt?

Jag har ännu inte prövat på varken chèvre, aerobics eller Bo Rothstein, men jag vågar mig ändå på att slå fast att min kärlek fortfarande har tydliga gränser.

Som besatt av en ond Glasvegasande

När jag vaknade idag tyckte jag om Glasvegas. Det är mycket, mycket märkligt. Jag har inte tyckt om dem någon av alla de föregående dagarna.

Jag funderar på om det finns något annat som jag tycker om från och med idag, om jag har blivit en sådan som omfamnar och älskar allt och alla. Det skulle vara en mycket oväntad vändning.

Saker jag ska pröva på för att kolla om så är fallet: chèvre, aerobics, Bo Rothstein.

Jag är någon annan någon annanstans

Min mamma har sett sin skyddsängel. Det är en nunna. Mamma och hennes bästa kompis Yvonne var tydligen systrar i ett tidigare liv. Min mamma har sett sin gammelmomors spöke. Min mamma har varit hos en spågumma som förustpådde min mormors sjukdom och mina och min brors universitetsstudier. Vi skulle tydligen bo på annan ort och bli framgångsrika. Min mamma har träffat sin morfar vid en seans. Han berättade att mormor, min mormor, hade det bra och att mamma inte skulle vara så bekymrad. När min mamma ville hjälpa mig att hitta hjälp, gav hon mig telefonnumret till en man som arbetade med hypnos och hade ett artistnam, eller ett namn som lät som ett artistnamn. Martin Sword tror jag att han hette och hans hemsida såg rätt fantasy ut. Hans namn understryktes med ett jättestort svärd.

Jag är inte min mamma. Jag är dottern som bor på annan ort och som läste på universitet. Vuxenblivandet är bortslösat på ungdomen, sa jag härmomdagen, nöjd över de senaste årens personliga utveckling.

Ändå verkar allt handla om min mamma, om mina föräldrar, men mest om min mamma för så är det ju med kvinnoblivandet. Om att inte vara min mamma, eller att vara som min mamma. Jag läser Simone de Beauvoirs bok om sin mamma, "Avled stilla", och tänker på det. Eller, egentligen tänker jag alltid på det och sällan något som min mamma förtjänar.

"Inom henne fanns alltjämt en kvinna av blod och eld, men vanställd, stympad och främmande för sitt eget jag."

Simone de Beauvoir om sin mamma i "Avled stilla"

Med andra hårda ord det andra könet. Mitt och inte mitt.